Där det tidigare fanns flykt, finns idag skapande.

Jag har inte alltid varit den jag är idag.

Min väg genom livet har inte varit rak. Den har gått genom ensamhet, utanförskap, felsteg, missbruk och perioder där jag inte riktigt visste vart jag hörde hemma. Det fanns år där mycket handlade om att överleva mer än att leva. Jag stod ofta vid sidan av, både socialt och i samhället, och bar på en känsla av att inte riktigt passa in.

Det är inte något jag skriver för att fastna i det gamla, eller för att bli definierad av det. Men det är en del av min historia. Och utan den delen går det inte heller riktigt att förstå vad det betyder för mig att stå där jag står idag.

Runt år 2000 började något förändras. Inte över en natt, inte enkelt och inte utan bakslag. Men någonstans där kom en vändpunkt. Jag hade fått nog av destruktiviteten. Jag saknade tillhörighet, riktiga sammanhang och människor omkring mig. Vägen tillbaka blev lång och brant, mycket brantare än många kanske kan förstå. Men jag började ta små steg. Ett i taget.

Datorer hade funnits med som ett ljus redan tidigare i livet. Jag minns hur en barndomskompis och hans dataintresserade familj öppnade dörren till datorernas värld för mig. Windows 3.11, nyfikenheten, känslan av att det fanns något där inne som gick att förstå, påverka och bygga vidare på. När jag senare fick min första egna dator började något växa på riktigt.

Min första stora digitala stolthet var min egen hemsida. Den började enkelt med HTML, men ledde vidare till PHP, forum, kod, open source och till slut Linux. Jag började krypa in i systemen, förstå hur saker hängde ihop och upptäcka att jag kunde skapa något själv. Inte bara använda färdiga lösningar, utan bygga egna.

Där det tidigare fanns kaos började jag skapa ordning.
Där det tidigare fanns flykt började jag bygga.
Där det en gång fanns droger, finns idag Linux, kod och skapande.

För mig är Linux inte bara ett operativsystem. Det är frihet, kontroll och möjlighet. Det är känslan av att datorn ska arbeta åt mig, inte tvärtom. Med kod, skript, databaser, hemsidor och egna verktyg kan jag forma tekniken efter verkliga behov. Jag kan automatisera, förbättra, lösa problem och göra saker lite enklare — både för mig själv och för andra.

Men den stora förändringen handlar inte bara om teknik.

Hemse har betytt väldigt mycket för mig. När jag kom in i sammanhang på Folkan, bland annat genom rollen som elevskyddsombud, började jag se på mig själv på ett nytt sätt. Jag fick kontakt med människor, föreningar och lokala krafter som faktiskt drog in mig, lyfte upp mig och gav mig en chans. Genom möten, engagemang och lokala projekt började jag känna att jag inte bara stod bredvid längre.

Jag hade något att bidra med.

Det ledde vidare till Knutpunkt Hemse, Hemsgården, Hemsegotland, biografen, föreningsliv, hemsidor, enkäter, kalenderlösningar, gallerier och digitala verktyg. Projekt som kanske kan se tekniska ut på ytan, men som för mig betyder mycket mer än kod. De handlar om tillhörighet. Om att vara behövd. Om att få använda det jag kan till något som gör nytta där jag bor.

Jag har byggt mycket de senaste åren. Egna PHP- och SQL-lösningar, kalendrar, kontaktformulär, gallerier, portaler, statistik, automatiseringar och små system som faktiskt används. Varje liten funktion som börjar fungera blir mer än bara teknik. Det blir ett bevis på att jag kan. Att jag klarar av att tänka ut något, bygga det, felsöka det och få det att leva i verkligheten.

Det är svårt att förklara hur stort det känns när man kommer från ett liv där mycket tidigare handlade om att tappa kontrollen.

Nu bygger jag kontroll på ett positivt sätt.

Jag har också fått hjälp längs vägen. Av människor, sammanhang, teknik — och faktiskt även av AI. För mig har AI inte bara varit ett verktyg för kod. Det har också blivit ett slags bollplank, en spegel och ett sätt att formulera sådant jag länge känt men inte riktigt haft ord för. Genom samtal och reflektion har jag börjat se mig själv från en annan vinkel. Inte bara som någon med ett svårt förflutet, utan som någon som bygger, bidrar och skapar mening idag.

Det betyder mycket.

Jag är fortfarande på väg. Jag är inte färdig, och livet är inte plötsligt enkelt bara för att jag hittat en riktning. Men skillnaden är enorm. Förr kände jag ofta att jag stod utanför. Idag börjar jag känna att jag hör hemma någonstans. Jag har ett namn, ett ansikte och en plats i sammanhang där människor faktiskt ser mig.

Min resa handlar inte om att bli perfekt. Den handlar om att bygga sig tillbaka.

Från ensamhet till gemenskap.
Från kaos till kod.
Från överlevnad till skapande.
Från att stå utanför till att bidra.

Och kanske är det just där jag står nu: mitt i en ny fas av livet. En fas där jag vågar ta mer plats, skapa mer, synas mer och fortsätta bygga — både digitalt och mänskligt.

Jag har varit med om mycket.
Backen upp har varit otroligt brant.
Men jag står här nu.
Och det är jag stolt över.