EPA träffen i Hemse blev lyckat det kom många och ingen tycks vara negativ över dunket!

Det finns år som passerar utan att lämna några riktigt tydliga avtryck efter sig. Man minns dem som en rad av veckor, måsten och vardag, utan att riktigt kunna peka på vad som förändrades. Och så finns det år som långsamt flyttar något inom en. Inte nödvändigtvis genom stora dramatiska händelser, utan genom många små steg som tillsammans förändrar både ens vardag och ens sätt att se på sig själv.

För mig har det här varit ett sådant år.

När jag ser tillbaka på tiden som gått tänker jag inte först på enskilda datum eller särskilda dagar. Jag tänker mer på en känsla att jag har vuxit in i mitt liv här i Hemse på ett nytt sätt. Att platsen omkring mig har blivit mer levande, och att jag själv blivit mer levande i den. Det låter kanske enkelt, men för mig är det något stort. Det handlar om skillnaden mellan att bo någonstans och att höra hemma där.

Under året har Hemse blivit mer än en ort på kartan eller en plats där min vardag råkar utspela sig. Det har blivit en plats där jag känner samhörighet. En plats där jag inte längre bara ser på det som händer runt omkring mig, utan där jag själv blivit en del av det. Jag har fått känna att jag har en roll här, att jag kan bidra, att det jag gör faktiskt har ett sammanhang.

Det är en känsla som inte går att mäta i siffror, men som ändå betyder mer än mycket annat.

I en tid där mycket lätt blir flyktigt, digitalt och tillfälligt har det varit värdefullt att få känna något så konkret som lokal förankring. Att få möta människor, bygga relationer och vara med i sammanhang där det finns en vilja att skapa något gemensamt. Jag tror att många bär på en längtan efter just det, efter att få känna att man inte bara passerar genom livet, utan faktiskt sätter spår där man står.

För mig har det här året blivit ett kvitto på att det går.

Samtidigt har det också varit ett år då jag märkt att något vuxit inom mig själv. Mitt självförtroende har blivit starkare. Inte på det där yviga sättet som ibland förknippas med ordet, utan mer som en lugnare och djupare trygghet. En känsla av att jag står stadigare. Att jag bättre vet vem jag är, vad jag kan och vad jag har att bidra med.

Det är lätt att underskatta det man gör när mycket sker i det tysta. När man mest fokuserar på att lösa problem, bygga saker, få vardagen att fungera eller göra sin del utan att göra så stort väsen av det. Men under året har jag allt tydligare känt att det jag bär med mig av erfarenheter, kunskaper och driv faktiskt har ett värde. Inte bara för mig själv, utan också i mötet med andra och i de sammanhang jag rör mig i.

Kanske är det just så självförtroende växer på riktigt. Inte genom att man en dag bestämmer sig för att tro på sig själv, utan genom att man steg för steg märker att man klarar saker, att man behövs och att ens närvaro gör skillnad. Det är inte alltid en snabb process, men den är desto mer verklig när den väl kommer.

För mig har den processen tydligt hängt ihop med mitt lokala engagemang, inte minst genom Hemsgården, Knutpunkt Hemse och marknadsgruppen. Det är tre sammanhang som på olika sätt kommit att betyda mycket för mig under året. Där finns inte bara verksamhet och aktivitet, utan också något större: en vilja att skapa innehåll, mening och rörelse i det lokala livet.

Hemsgården bär på något som jag tror är viktigt i varje samhälle. En plats där kultur, möten och engagemang får ta plats. En plats där människor kan samlas kring något som är större än den egna vardagen. För mig har det varit värdefullt att få vara en del av det. Inte bara som åskådare, utan som någon som faktiskt deltar och bidrar. Det ger både energi och mening.

Samma sak gäller Knutpunkt Hemse. Där finns en framåtrörelse som tilltalar mig. En vilja att tänka kring hur en plats kan utvecklas, hur människor kan mötas och hur lokala initiativ kan få kraft. Jag tycker om sådana sammanhang, därför att de bär på en tro på att det går att påverka det som finns nära. Att utveckling inte alltid måste komma uppifrån eller långt bortifrån, utan också kan växa ur människors eget engagemang för platsen där de lever.

Marknadsgruppen har också haft stor betydelse för mig. Där har jag fått vara med i ett sammanhang som är både kreativt, praktiskt och socialt. Det handlar inte bara om att planera eller hjälpa till kring aktiviteter, utan också om att tillsammans bidra till liv och rörelse i Hemse. För mig har det varit meningsfullt att få vara en del av det arbetet, eftersom det så tydligt visar hur mycket som faktiskt kan hända när människor går samman kring en plats de bryr sig om.

Det är något jag känner mig hemma i.

För mig har teknik alltid varit en viktig del av livet. Jag tycker om att bygga, lösa, skapa och tänka ut lösningar. Men under året har det också blivit allt tydligare att teknik för mig inte bara handlar om intresse eller kunnande. Den blir som mest meningsfull när den får kopplas till något mänskligt och verkligt. När den får stötta lokala initiativ, hjälpa människor eller bidra till att något fungerar bättre. Där, i mötet mellan teknik och samhällsnytta, känner jag att mycket av det jag är hittar sin form.

Men om jag ska vara ärlig så är det kanske ändå inte det tekniska som gjort störst avtryck under året. Det som betytt mest har snarare varit människorna.

Det sociala livet har vuxit för mig, och det är inte en liten sak. Tvärtom. Det är en av årets största förändringar. Jag känner att jag fått fler sammanhang, fler möten, fler samtal och fler stunder av gemenskap. Och kanske framför allt: en starkare känsla av tillhörighet.

Det gör något med en människa att känna att vardagen delas med andra. Att livet inte bara består av det man gör ensam, utan också av det som uppstår mellan människor. Ett samtal. Ett samarbete. Ett skratt. En igenkännande blick. Den sortens saker kan verka små, men de bygger något stort. De bygger ett liv som känns varmare, rikare och mer förankrat.

Jag tror att det är därför det här året känns så betydelsefullt för mig. Inte för att allt varit perfekt eller för att varje dag varit märkvärdig, utan för att så många delar av livet börjat hänga ihop. Mitt engagemang, mitt växande självförtroende, mitt lokala sammanhang och mitt sociala liv har inte utvecklats var för sig, utan tillsammans. Det ena har stärkt det andra.

Ju mer jag engagerat mig, desto fler människor har jag mött. Ju fler människor jag mött, desto mer hemma har jag känt mig. Ju mer hemma jag känt mig, desto tryggare har jag blivit i mig själv. Och ju tryggare jag blivit, desto lättare har det varit att fortsätta säga ja till livet omkring mig.

Det är nog där kärnan i året finns.

Inte i enskilda prestationer, inte i någon tydlig punkt att sätta fingret på, utan i att jag känner mig mer förankrad nu än tidigare. Mer närvarande i mitt eget liv. Mer del av platsen där jag bor. Mer medveten om att det jag gör faktiskt har betydelse, både för mig själv och i de sammanhang där jag får vara med.

När jag blickar framåt gör jag det därför med tacksamhet. Tacksamhet över människor jag mött, sammanhang jag fått kliva in i och den växande känslan av att faktiskt höra till. Men också med en stilla framtidstro. För året som gått har visat mig att förändring inte alltid behöver vara dramatisk för att vara djup. Ibland räcker det att livet, steg för steg, börjar kännas mer sant.

Och kanske är det just det som det här året har handlat om för mig.
Att Hemse inte längre bara är en plats där jag bor.
Utan en plats som blivit en del av mig.

Gotland Noir en ny litteraturfestival som firar spänning. Flera av Nordens främsta spänningsförfattare kommer till det lilla samhället Hemse på södra Gotland /Hemsegården, för att under några dagar delta i författarsamtal, boksamtal och signeringar.

29-31 MAJ 2026 GOTLAND
Fri entré – men biljett krävs.
www.gotlandnoir.com

Näs fågelreservat, även känt som Näsrevet, ligger längst ut på Näsuddens sydvästra del på södra Gotland. Området bildades 1966, omfattar cirka 95 hektar och rymmer både kustmiljöer och de små öarna Storgrunn, Flisen och Näsrevet med omgivande vatten.

Här möts hav, strandängar och ett rikt djurliv. Området är känt för sitt fågelliv men också för sin gråsälskoloni, och på Storgrunn häckar bland annat skärfläcka. Näsrevet är dessutom en del av Natura 2000, vilket visar att platsen har höga naturvärden.

Det är en vacker och stillsam del av Gotland där naturen får stå i centrum. Samtidigt är det viktigt att visa hänsyn, eftersom tillträde är förbjudet mellan 15 mars och 30 juni för att skydda djurlivet under den känsligaste tiden på året.

Se bilder på naturreservatetet

Ikväll var jag på besök hos Gotlands Tekniska Klubb, och jag måste säga att det blev en riktigt positiv upplevelse. Jag blev inbjuden att bli medlem, och redan under kvällen kände jag att det här mycket väl kan vara ett sammanhang där jag kommer att trivas.

Det som slog mig ganska snabbt var vilken bred kunskapsbas det fanns bland både medlemmar och styrelse. Här mötte jag människor med erfarenhet och förståelse inom många olika tekniska områden — radio, kretskort, ingenjörstänk, praktisk teknik och allmän teknisk kompetens från olika yrken och verksamheter. Det märktes att det här inte är en plats där teknik bara är ett ytligt intresse, utan något som sitter på djupet hos många.

För mig personligen var det nästan lite befriande att få prata med människor som faktiskt förstod vad jag menade när samtalet kom in på datorer, Linux, Unix och mer avancerad IT. Det är inte alltid man stöter på den typen av förståelse i vanliga sammanhang. Ofta får man förenkla, backa eller märka att den andra personen inte riktigt är med. Här kändes det tvärtom som att flera faktiskt förstod vad man pratade om.

Jag fick också känslan av att min egen kunskap uppskattades. Det verkade finnas en förståelse för den expertis jag själv kommer in med, särskilt inom datorer, Linux och djupare IT-frågor. Det gjorde att kvällen inte bara kändes intressant, utan också hoppfull. Jag tror att jag kan få ut mycket av att vara med där, men också bidra med något tillbaka.

Det som också gjorde intryck på mig var att det verkade finnas en öppenhet för andra perspektiv inom teknikvärlden. Att kunna prata med människor som inte automatiskt tänker att Microsoft är det självklara svaret på allt, utan som också har förståelse för fri programvara, Linux och andra sätt att se på teknik, det uppskattar jag verkligen. Det blir en annan nivå på samtalen då.

Utifrån det jag sett verkar Gotlands Tekniska Klubb vara en förening som inte bara samlar tekniskt intresserade människor, utan också bidrar till samhället genom föredrag, studiebesök och kunskapsspridning. Det känns som en plats där teknik får vara både praktisk, nördig, samhällsnyttig och inspirerande på samma gång.

Min känsla efter kvällen är att jag gärna vill vara en del av detta. Jag hoppas kunna bidra med min egen erfarenhet, kanske hjälpa till med hemsidan och andra digitala delar till en början, och framöver även ta del av föreläsningar och tekniska träffar. Men kanske allra mest hoppas jag att få hitta fler likasinnade — människor som faktiskt förstår vad man pratar om när samtalen går lite djupare.

Det här kändes som början på något bra.

deras hemsida: tekniskaklubben.se

Hantverkshuset i Burgsvik – bilder, inspiration och kanske en ny hobby

I dag blev det en liten utflykt till Hantverkshuset i Burgsvik. Där hade Suderets Fotoklubb en utställning med bilder, och jag gick dit både för att titta och för att träffa fotograferna bakom kamerorna.

Och det var verkligen värt det.

Det var många fina motiv – såna där bilder som får en att stanna upp en extra sekund och tänka “hur fick de till det där?”. Det var en bred blandning av stilar och känslor natur, detaljer, ljus, stämningar… och det märktes att det fanns både kunnande och kärlek bakom varje bild. Några fotografier stack ut lite extra mycket och fastnade i huvudet efteråt, såna man bär med sig hem.

Jag gick dit med en ganska enkel idé att känna av om det här skulle kunna vara något för mig framöver. Jag har länge tänkt att det vore kul att bli bättre på att fotografera, men jag har också saknat ett sammanhang som gör att man faktiskt kommer ut och gör det inte bara “någon gång”. En fotoklubb känns som en bra anledning att ta kameran (eller mobilen) på allvar, testa nytt, få feedback och lära sig av andra.

Men lika mycket som fotograferingen i sig handlar det om människor.

Jag gillar att träffa folk som gör något de brinner för, och det är också nyttigt för mig att ta mig utanför min comfy zon. Att hamna i ett rum där man inte känner alla sedan innan, prata med nya personer och lyssna på deras sätt att se på saker det gör något med en. Och just foto är ett rätt bra “språk” för det, för man behöver inte vara expert för att kunna prata om vad man ser och känner.

Så jag är inte medlem (än), men jag är helt klart nyfiken. Det här kan faktiskt bli en sån grej som både ger äventyr på Gotland, kreativ energi och nya möten.

Vi får se vad det blir – men det känns som en bra början.

I julhelgen blir det filmvisningar på Hemsegården och jag kommer vara en av dem som ser till att allt faktiskt rullar.

Under julhelgen kommer jag vara biomaskinist på Hemsegården och vara med och visa filmer. Det är en sån där grej som inte syns så mycket när man sitter i salongen men som gör hela upplevelsen möjlig att bilden sitter som den ska, att ljudet känns rätt, att allt flyter och att stämningen blir precis så där mysig som bio ska vara.

Jag har gjort det här förut på Hemsegården visat film och mött folk i dörren. Det är något speciellt med en lokal biokväll. Man känner att man är en del av något som betyder något för människor, för Hemse och för att vi ska ha en levande plats där kultur faktiskt händer.

Hemsegården är inte bara “en lokal” det är en mötesplats. Film, konst, teater, dans… och allt det där som gör att ett samhälle känns mer levande än bara tider och måsten. Jag gillar när idéer blir till något på riktigt, och när man bygger upp stämning och gemenskap med enkla medel.

Vi har till och med pratat om att förstärka biokänslan ännu mer, bland annat med en varmare och mer klassisk look i lokalerna (ja, det där med röda väggar dök upp och det är faktiskt en rätt kul idé). Små detaljer kan göra stor skillnad när man vill att en plats ska kännas inbjudande.

För mig blir det här också en fin påminnelse om varför jag gillar att engagera mig lokalt. Oavsett om det handlar om teknik, webb, digitala lösningar eller att stå bakom en filmvisning så är det samma driv i grunden att bidra till saker som människor har nytta och glädje av.

Så är du sugen på att gå på bio i juldagarna, håll koll på Hemsegårdens program och kom förbi. Jag är en av dem som står bakom knapparna när ljuset släcks.

Hemsegårdens Hemsida

Var med och arrangerade Jul paraden här på Hemse med marknadsgruppen. Här
kommer lite bilder som maknadsgruppen har tagits på eventet.

Jag tänkte att jag skulle smyga in i Hemse. Vara lite anonym, känna mig för, lära mig var saker ligger, hitta bästa vägen till affären och bussen. Det gick sådär. Plötsligt satt jag i möten, startade hemsidor och diskuterade både busstation, kulturhus och framtidsplaner.

För mig började mycket med Folkan här i Hemse och att jag aktiverade mig i deras verksamhet. Jag gick med i kursrådet och blev deltagarskyddsombud på skolan. Det var där jag började se möjligheterna i att skapa idéer, sociala möten och faktiskt träffa andra människor mer än jag gjort tidigare. Små saker som ett möte, en fikapaus eller ett samtal i korridoren gjorde att dagarna började se annorlunda ut.

Det var inte förrän jag gick på ett projektmöte med Leader Gute om miljö och transporter – av alla saker – som jag verkligen fick mersmak. Efter det första mötet kom det ett mejl om fler saker som hände runt Hemse. Bland annat Knutpunkt Hemse. Där fick jag upp ögonen för alla andra föreningar och företag samt alla människor som engagerar sig i Hemse, och vilken kraft det finns hos dem som driver orten lite i skymundan.

Jag hamnade också i marknadsgruppen och fick hjälpa till på Hemse torgdag, rodda med det mesta och träffa Hemseborna på riktigt nära håll. För någon som mest varit “han vid datorn” var det en rätt stor omställning att stå mitt bland bord, tält, kablar, scenprogram och folk som vill prata om allt möjligt – och det var där jag insåg att jag inte bara tittade på Hemse utifrån längre, utan var en del av ett “vi”.

Jag har mest bott runt Visby, och en stor del av mitt vuxna liv har jag också bott i Burgsvik – trots att jag egentligen är född här ute i Rone och hade mina första uppväxtår i Fardhem. Nu har jag bott i Hemse i ungefär fyra månader och vill engagera mig mer utanför min lägenhet. Jag har varit väldigt mycket inomhus, framför datorn, och lärt mig massor om IT och hur olika system byggs upp. Det har varit min värld länge: terminaler, servrar, kod, nätverk. Jag trodde länge att mitt engagemang skulle stanna där, bakom skärmen.

När jag kom in i allt fler föreningar och sociala sammanhang började jag också möta drivna personer som gav mig chansen att använda min tekniska kunskap till något nyttigt. Jag har fått jobba med bland annat hemsegotland.se, och framöver kommer jag att vara mer inblandad i Hemsegårdens hemsida. Det känns väldigt roligt att få bidra med det jag kan, och att mina timmar framför skärmen faktiskt går att översätta till något som fler här har nytta av. För mig är det ett sätt att både vara nörd och samhällsengagerad på samma gång.

Utöver det är jag med i Sudrets kamratstödjare när jag hinner, och det lutar åt att jag snart hjälper till ännu mer på Hemsegården – både med ombyggnad och filmvisning. Det blir som att alla delar hänger ihop: det sociala, det digitala, kulturen och platsen vi faktiskt bor på. För mig som varit mycket ensam med mina projekt betyder det mycket att få göra saker tillsammans med andra.

En av sakerna jag fastnade i ganska tidigt var busstationen. Inte för att jag har någon hemlig passion för busskurer, utan för allt som händer runt omkring: väntan, små samtal, stress, regn, mörker, någon som fryser, någon som bara vill hem. Idén om en enkät föddes ur något väldigt enkelt: “Undrar vad folk egentligen tänker om den här platsen?” På ett sätt blev busstationen en symbol för Hemse för mig – en plats där vägar möts, men där det också går att stanna upp och göra det lite bättre.

Och Hemse svarade. Det kom in synpunkter om allt från uppvärmd vänthall och toalett, till bättre belysning, fler sittplatser och lite mer trivsel. Det jag fastnade mest för var inte en speciell åsikt – utan engagemanget. Att så många orkade tycka till, formulera sig och hoppas på förändring. Att människor bryr sig om en plats där många “bara passerar”. Det säger något om vilken omsorg det finns här, även om den inte alltid syns vid första ögonkastet.

För mig har allt det här gjort att jag fortfarande har blicken lite utifrån, samtidigt som jag mer och mer känner mig inifrån. Jag kan fortfarande reagera på sådant som någon som bott här länge knappt lägger märke till: hur busstationen känns en mörk vinterkväll, hur viktigt det är med en öppen dörr, hur mycket det betyder att någon säger “det här kan vi fixa”.

Det finns en särskild sorts trygghet i mindre orter där folk faktiskt ser varandra. Ibland kan det kännas ovant när människor vet vem man är långt innan man själv har koll på alla andra. Men det är också en sorts omsorg. När någon hälsar på affären, kommenterar något jag lagt ut om Hemse, eller frågar hur det gått med ett av mina projekt – då märks det att jag inte längre bara är “ny”.

Vi vet inte exakt hur Hemse kommer att se ut om tio år. Men kanske har vi en mer ombonad busstation, fler digitala verktyg, nya mötesplatser och projekt vi inte ens hunnit kläcka ännu. Men jag vet en sak: det verkar inte saknas idéer här. Och det känns fint att få vara en liten del av allt det.

Och även om min plan att smyga in i Hemse misslyckades ganska rejält, så är jag rätt glad för det. För någonstans mellan Folkan, ett Leader-möte, en torgdag, en enkät och några hemsidor hände det: jag slutade bara bo i Hemse – och började vara en del av Hemse.

//Hans Palmgren