Ute med Sudrets Fotoklubb i Visby med model och innerstads motiv - Mörker fotografering

Har fått en fin klocka i gåva av Gotlands Tekniska Klubb som tack för mitt arbete med applikationer till deras nya hemsida, som jag håller på att jobba med.

Och det är inte vilken klocka som helst, utan en binär tidtavla – vilket känns extra passande för en tekniknörd som mig. 😄⌚

Riktigt roligt att få uppskattning för arbetet – stort tack!

Den senaste tiden har jag börjat inse en sak. Jag har länge tänkt på mig själv som någon som fortfarande håller på att lära sig Linux, någon som testar, läser, felsöker och försöker förstå lite mer för varje gång något går sönder. Men någonstans längs vägen förändrades det. Linux slutade vara något jag försökte lära mig och blev istället verktyget jag använder för att få saker gjorda.

Min väg in i Linux har egentligen aldrig följt någon kursplan. Jag har inte satt mig ner och bestämt att jag först ska lära mig filsystemet, sedan nätverk, därefter Bash och till sist serverdrift. Det har nästan alltid börjat med ett problem. Något fungerar inte, jag vill göra något som systemet inte gör från början, ett program beter sig konstigt eller en server behöver konfigureras. Då börjar jag gräva. Det blir ett kommando, sedan ett till. Jag läser dokumentation, testar, förstör något ibland, backar tillbaka och försöker igen. Till slut fungerar det, och sedan kommer nästa problem. Det är ungefär så jag har lärt mig Linux.

På min vanliga dator kör jag Artix Linux och Fluxbox. Det är inte ett system som försöker bestämma särskilt mycket åt mig, och det passar mig bra. Under den senaste tiden har jag bland annat bytt mellan XLibre och Xorg, testat Wayland och Labwc, fått flera skärmar att hamna där jag vill, löst ljudproblem med PipeWire och byggt vidare på mina egna script och kortkommandon. Firefox körs på mitt sätt, Fluxbox startar saker på mitt sätt och skärmarna placeras på mitt sätt. Små script gör sådant som jag annars hade behövt klicka mig fram till. Någonstans där händer något. Datorn känns inte längre som en färdig produkt som någon annan har bestämt hur jag ska använda, utan mer som en arbetsbänk jag själv bygger upp.

Den kanske största förändringen är ändå att Linux inte längre bara är operativsystemet framför mig. Det finns också på servern. Där kör jag webbserver, Docker, VPN-routing, filöverföring, lagring och olika tjänster. Jag har arbetat med Apache-loggar, FTP över TLS, WireGuard, Docker-nätverk, brandväggsregler, filrättigheter och kerneluppdateringar. Det låter kanske som en lista med tekniska ord, men det intressanta för mig är inte själva tekniken. Det intressanta är känslan när man förstår varför något inte fungerar.

En FTP-användare kommer inte åt en mapp. Varför? Är det FTP-konfigurationen, Unix-rättigheterna, gruppen eller kanske en katalog högre upp i sökvägen? Då börjar man plocka isär problemet. När det till slut fungerar kommer den där lilla känslan: bingo. Det är just den processen jag gillar. Inte bara att få fram ett kommando som fungerar, utan att förstå vad som faktiskt var fel.

Samtidigt har mycket av det jag gör med Linux börjat kopplas ihop med andra saker i mitt liv. Jag bygger och sköter webbplatser, arbetar med Hemse-kartan och hemsegotland.se och hjälper till med digitala lösningar för verksamheter och projekt på Hemse. Jag bygger statistik, QR-lösningar, formulär och små verktyg. Där någonstans blir tekniken mycket mer intressant, för då är det inte längre ett labbprojekt. Någon använder det. Någon hittar en plats på kartan, någon hittar ett evenemang, någon använder en QR-kod eller besöker webbplatsen. Det är nog där jag trivs bäst med teknik: när den faktiskt gör något.

Jag har också funderat en del på min egen kunskapsnivå. Det är väldigt lätt inom Linuxvärlden att alltid hitta någon som kan mer. Någon kompilerar hela sitt system i Gentoo, någon skriver kernelkod och någon kan nätverksprotokoll på en nivå jag inte ens är i närheten av. Jämför man sig med dem kan man alltid känna sig som nybörjare. Men det är kanske fel sätt att mäta kunskap på.

Jag kan idag sätta mig framför ett Linuxsystem och känna mig hemma. Jag kan arbeta i terminalen, jag förstår filsystemet, kan felsöka nätverk, konfigurera en webbserver, skriva Bash-script, arbeta med Docker, läsa loggar och förstå rättigheter, processer och tjänster. Framför allt har jag lärt mig att inte få panik när något går sönder. Det går nästan alltid att börja dra i en tråd någonstans och arbeta sig framåt därifrån.

Den senaste tiden har jag också tittat en del på Gentoo. Det lockar mig, framför allt möjligheten att kontrollera väldigt mycket själv, kompilera program och förstå ännu mer av vad som faktiskt finns under huven. Men samtidigt finns det en annan sida av det hela: jag vill få saker gjorda. Om jag använder flera timmar till att kompilera ett system är det flera timmar jag inte använder till att bygga en webbplats, skriva ett script, förbättra Hemse-kartan eller lösa något konkret.

Artix har därför blivit en ganska bra kompromiss för mig. Det är tillräckligt avskalat för att jag ska kunna gräva och förstå vad som händer, men samtidigt tillräckligt praktiskt för att datorn fortfarande ska vara ett verktyg. Jag behöver inte välja mellan att förstå Linux och att faktiskt använda det.

Tidigare kanske jag hade tänkt att nästa nivå inom Linux betydde att installera en svårare distribution. Jag tror inte riktigt det längre. Nästa nivå för mig är nog något annat: Git, källkod, att själv bygga program, förstå hur paket skapas, skriva bättre Bash, lära mig mer Python och gå djupare i nätverk. Kanske göra någon liten patch till ett program någon gång. Inte för att samla tekniska meriter, utan därför att jag tycker om att förstå hur saker fungerar och därför att den kunskapen förr eller senare brukar kunna användas till något.

Det kanske viktigaste jag fått med mig efter alla de här åren är egentligen inte ett visst kommando eller en viss distribution. Det är tryggheten i att kunna ge mig på något jag inte kan. Jag behöver inte veta lösningen från början. Jag behöver bara kunna börja undersöka problemet, förstå lite mer för varje steg och fortsätta tills jag hittar en väg framåt. Den känslan har vuxit fram långsamt, nästan utan att jag själv märkt det.

Och kanske är det också därför tekniken blivit mer användbar för mig med tiden. Kunskapen stannar inte längre vid datorn. Den hamnar i webbplatser, servrar, kartor, statistik och små lösningar som används utanför min egen skärm. Då blir Linux inte ett mål i sig, utan en del av något större.

När jag tittar tillbaka på den senaste tiden är det kanske den största förändringen. Jag känner mig allt mindre som någon som bara använder Linux. Jag bygger min miljö, jag bygger servern, jag bygger script, jag bygger webbplatser och jag bygger små lösningar runt problem jag stöter på.

Ganska ofta börjar det på exakt samma sätt: något fungerar inte, jag blir nyfiken, jag börjar gräva och några timmar senare har jag lärt mig något jag inte kunde innan. Något fungerar som inte fungerade tidigare.

Det är nog egentligen min Linuxresa i en enda mening

Efter många år med Linux har jag nu tagit ännu ett steg i min resa. Jag kör numera Artix Linux som mitt huvudsakliga system, tillsammans med XLibre och Fluxbox.

Installationen tog ungefär fem timmar från början tills jag hade ett fungerande skrivbord och kunde använda datorn på riktigt. Det låter kanske som en lång tid, men för mig var det inte bara en installation. Det var också ett sätt att bygga systemet från grunden och välja hur de olika delarna skulle fungera.

Det som förvånade mig mest var hur smidigt bytet faktiskt gick.

Vad är Artix Linux?

Artix Linux är nära besläktat med Arch Linux, men med en viktig skillnad: Artix använder inte systemd.

Systemd är den del som i många moderna Linuxdistributioner ansvarar för att starta systemet, hantera tjänster och hålla ordning på olika processer i bakgrunden.

Artix använder i stället andra init-system, exempelvis runit, OpenRC, s6 eller dinit.

Det innebär inte att Artix saknar systemtjänster. Skillnaden är hur tjänsterna startas, övervakas och administreras.

För en vanlig användare behöver detta kanske inte märkas särskilt mycket. För den som gillar att förstå sitt system innebär det däremot att man får se Linux från ett lite annat håll.

Varför ville jag lämna systemd?

För mig har systemd med tiden vuxit från att vara ett init-system till att bli ett allt större och mer omfattande lager i Linux. Det hanterar inte längre bara uppstart och tjänster, utan är inblandat i allt fler delar av operativsystemet.

Jag upplevde till slut att det hade blivit ett monster. När så många grundläggande funktioner samlas i samma system blir det svårare att se exakt vad som händer, vilka komponenter som är beroende av varandra och vilken information som behandlas i bakgrunden.

Jag är också skeptisk till den bredare utvecklingen där identitet, användarkonton, åldersverifiering och olika former av datainsamling får en allt större plats i våra digitala system.

Det betyder inte att jag kan slå fast att systemd i sig spionerar på mig. Däremot känner jag inte att jag har tillräcklig insyn för att blint lita på ett så stort och centralt system. När en komponent blir inblandad i nästan allt blir det också svårare för användaren att förstå dess gränser.

För mig handlar bytet därför både om teknik och integritet. Jag vill ha mindre komponenter med tydliga uppgifter, färre onödiga beroenden och bättre möjlighet att förstå vad som faktiskt körs på min dator.

Artix ger mig möjlighet att välja en annan väg. I stället för att låta ett enda stort system hantera allt kan jag använda enklare delar som har tydligare och mer avgränsade uppgifter.

Det passar bättre med hur jag vill att mitt Linuxsystem ska vara uppbyggt.

Fluxbox gjorde steget enklare

Att byta till Artix kändes förmodligen enklare för mig eftersom jag redan använder Fluxbox.

Fluxbox är en liten och resurssnål fönsterhanterare där man själv bygger upp mycket av sin arbetsmiljö. Jag har redan egna menyer, kortkommandon, Bash-script och speciallösningar som är anpassade efter hur jag använder datorn.

Jag är därför van vid att inte få allting färdigpaketerat.

Jag använder inte Linux för att få ett system som ser ut och fungerar exakt som alla andras. Jag vill kunna bygga en miljö som passar mitt sätt att arbeta.

Artix och Fluxbox passar väldigt bra ihop ur det perspektivet.

Installationen tog ungefär fem timmar

Installationen var inte helt problemfri, men den var heller inte så dramatisk som man ibland kan tro när man läser om system utan systemd.

Jag installerade ett ganska avskalat system och byggde sedan vidare med bland annat:

• XLibre
• Fluxbox
• NetworkManager
• Thunar
• Firefox
• Thunderbird
• VLC
• Egna Bash- och Python-script

Vad fungerade inte direkt?

Det mesta av min vanliga programvara fungerade precis som tidigare.

De tydligaste undantagen var några program som förväntade sig att systemd skulle finnas installerat.

Proton Mail Bridge var ett exempel. Programmet hade beroenden till bibliotek som normalt kommer från systemd. Det gick inte att lösa, men det visar samtidigt att vissa Linuxprogram byggs med antagandet att nästan alla använder samma grundsystem.

Även ett kalkylatorprogram fanns inte i app hanteraren som har hand om alla program som man kan installera

Min lösning blev betydligt enklare än programmet jag försökte ersätta. Eftersom Python ändå finns installerat kan jag starta en interaktiv kalkylator direkt från terminalen:

exec python -i -c 'from math import *'

Därefter kan jag exempelvis skriva:

82+12, pi*4 och så vidare

Det är ett ganska bra exempel på hur jag vill använda mitt system.

I stället för att installera ännu ett stort program använder jag ett verktyg som redan finns och löser uppgiften med en enkel rad.

Mer ansvar, men också mer kontroll

Att köra Artix innebär att man ibland behöver tänka lite mer själv.

Instruktioner på nätet utgår ofta från systemd och innehåller kommandon som:

systemctl enable tjänst systemctl start tjänst

De kommandona fungerar inte på Artix. Man behöver i stället använda kommandona för det init-system man har valt.

Det innebär att guider ibland behöver översättas till den egna miljön.

Samtidigt är det just detta som gör Artix intressant för mig. Jag behöver förstå vad en instruktion faktiskt försöker göra, i stället för att bara kopiera kommandot.

• Vilken tjänst ska startas?
• När ska den startas?
• Vilken användare ska köra den?
• Vilka andra delar är tjänsten beroende av?

Det gör att jag får en tydligare bild av hur hela systemet hänger ihop.

>

Jag använder inte Artix för att göra Linux svårt

Det finns ibland en föreställning om att användare väljer avancerade Linuxdistributioner för att visa hur tekniska de är.

För mig handlar det inte om att göra datorn så svår som möjligt.

Ett bra system ska fortfarande vara praktiskt. Jag vill kunna surfa, skriva, programmera, hantera webbplatser, redigera filer, se film och sköta mitt vanliga arbete utan onödigt krångel.

Skillnaden är att jag gärna lägger lite extra tid på att bygga en bra grund.

När den grunden väl fungerar får jag ett system som är anpassat efter mina behov och som jag själv förstår.

Är Artix snabbare?

Artix känns lätt och snabbt på min dator, men det är svårt att säga hur mycket som beror på själva distributionen.

Jag använder redan Fluxbox och en ganska minimalistisk uppsättning program. Det gör stor skillnad jämfört med en komplett skrivbordsmiljö med många tjänster och funktioner i bakgrunden.

Den största vinsten är därför inte någon magisk prestandaökning.

Vinsten är kontrollen.

Jag vet bättre vilka delar som körs och varför de finns där.

Är Artix något för alla?

Nej, förmodligen inte.

Den som vill installera Linux och aldrig behöva fundera över tjänster, konfigurationsfiler eller terminalkommandon får troligen en enklare start med exempelvis Linux Mint.

Artix passar bättre för den som redan är lite bekväm med Linux och tycker att själva problemlösningen är en del av upplevelsen.

Man behöver också acceptera att vissa guider inte kan följas ordagrant och att en del program utgår från att systemd finns.

Men man behöver inte vara någon Linuxguru.

Det viktigaste är att vara nyfiken, våga läsa felmeddelanden och ta ett problem i taget.

Ett naturligt nästa steg

När jag först började använda Linux handlade det mycket om att få ett alternativ till Windows.

Med tiden har det blivit något större.

Linux har lärt mig hur operativsystem, nätverk, program och tjänster faktiskt fungerar. Det har också förändrat hur jag ser på teknik. Jag vill inte bara använda färdiga lösningar. Jag vill förstå dem, förändra dem och ibland bygga egna.

Steget till Artix känns därför ganska naturligt.

Fluxbox lärde mig att bygga mitt eget skrivbord. Bash lärde mig att automatisera uppgifter. Arch lärde mig att sätta ihop ett system från mindre delar.

Artix lär mig nu att ifrågasätta ännu en del som jag tidigare tog för given.

Slutsats

Flytten till Artix blev betydligt smidigare än jag hade väntat mig.

Några program protesterade. Vissa saker behövde konfigureras på nya sätt. Jag fick också läsa på mer om tjänster, D-Bus, notifieringar och hur olika delar av systemet startas.

Men efter ungefär fem timmars installation hade jag ett fungerande system.

Efter ytterligare några justeringar var nästan hela min vanliga arbetsmiljö tillbaka.

Jag använder inte Artix för att vara annorlunda eller för att göra Linux svårare. Jag använder det för att få större kontroll, lära mig mer och bygga ett system som fungerar på mina villkor.

Och än så länge är min största fråga inte varför jag bytte. Det är varför jag inte gjorde det tidigare.