Det fria internet dör inte – men det trängs in bakom grindar

Det fria och öppna internet är under press. Inte på ett enkelt sätt där någon drar ur sladden, utan mer som när en öppen landsväg långsamt byggs om till köpcentrum, betalvägar och bevakade entréer. Man kan fortfarande röra sig, skriva, läsa och publicera — men allt oftare sker det på någon annans villkor.

Det öppna internet byggde från början på en ganska radikal idé: du kunde ha en egen domän, en egen server, egna filer, egna länkar och ändå vara en del av samma nät som alla andra. En hemsida kunde länka till en annan hemsida. RSS kunde läsa flera källor. E-post kunde skickas mellan olika leverantörer. Webben var inte perfekt, men den var byggd på protokoll snarare än plattformar.

Det som händer nu är att internet blir mer centraliserat. Mycket av samtalet går genom några få stora flöden: Facebook, Instagram, TikTok, X, YouTube, Google, Apple, Microsoft, Amazon och liknande. EU beskriver flera av dessa som digitala “gatekeepers” i Digital Markets Act, alltså aktörer som kontrollerar centrala vägar in till marknaden: sök, appbutiker, sociala nätverk, meddelandetjänster och operativsystem.

Det betyder inte att allt dessa företag gör är ont. Problemet är maktkoncentrationen. När ett fåtal plattformar styr synlighet, betalning, inloggning, annonsering, appdistribution och rekommendationer, då kan de i praktiken avgöra vad som får fart och vad som försvinner i tystnad.

Attacken kommer från flera håll

Den första kraften är plattformarnas affärsmodell. De tjänar ofta pengar på uppmärksamhet. Det som engagerar premieras: konflikt, ilska, rädsla, skvaller, snabba känslor. Då blir flödet inte en neutral lista över vad människor har sagt, utan en optimerad maskin som bestämmer vad som ska få dig att stanna kvar.

EU:s Digital Services Act försöker delvis svara på detta genom krav på större transparens kring rekommendationssystem och möjlighet att välja bort personanpassade flöden hos mycket stora plattformar.

Den andra kraften är privat regelmakt. Plattformar måste moderera olagligt och skadligt innehåll, men när nästan all offentlig diskussion sker inne hos privata företag får deras användarvillkor enorm betydelse. EFF beskriver just detta: människors beroende av privata tjänster för att kunna tala online har vuxit, och plattformars modereringsbeslut påverkar yttrandefriheten globalt.

Den tredje kraften är statlig kontroll och reglering. En del regler har goda syften: skydda barn, stoppa bedrägerier, bekämpa övergrepp, minska desinformation och ställa krav på jättarna. Men även välmenande regler kan skapa ny kontroll om de leder till ID-krav, ålderskontroller, svagare anonymitet eller krav som bara stora företag har råd att följa.

Freedom House rapporterade 2025 att den globala internetfriheten hade minskat för femtonde året i rad.

Den fjärde kraften är inlåsning. Du bygger följare på en plattform, men äger inte relationen. Du har bilder i ett moln, men inte alltid enkel export. Du skriver inlägg, men länkarna fungerar bara så länge plattformen vill. Du kommunicerar i appar där mottagaren måste ha samma app. Du kan bli avstängd, nedprioriterad eller osynlig utan att någon förklarar ordentligt varför.

Det är här det öppna internetet blir hotat: inte bara genom censur, utan genom bekvämlighet.

Den farligaste buren är den bekväma buren

Det öppna internet förlorar inte bara för att någon förbjuder det. Det förlorar för att människor väljer enklare vägar.

• Det är lättare att lägga allt på Facebook än att ha en egen webbplats.
• Det är lättare att posta på Instagram än att bygga ett eget galleri.
• Det är lättare att ha allt i Google Drive än att tänka på filstruktur och backup.
• Det är lättare att låta algoritmen hitta publiken än att själv bygga en kanal.

Men priset är att du hyr din digitala existens.

Det du bygger kan bli stort, men det är inte helt ditt. Dina följare är inte riktigt dina följare. Dina inlägg är inte riktigt dina arkiv. Din räckvidd är inte riktigt din räckvidd. Allt ligger bakom någon annans knapp.

Man behöver inte lämna plattformarna — men man ska inte bo i dem

Lösningen är inte att bli digital eremit. Plattformar kan vara bra megafoner. Facebookgrupper, LinkedIn, Instagram och liknande kan vara väldigt användbara för att nå människor.

Men de ska vara utposter, inte hemmet.

Hemmet bör vara något du kontrollerar: en egen domän, en egen webbplats, egna filer, en egen e-postlista, egna backups och öppna format. Det är exakt därför projekt som egna hemsidor, lokala kartor, RSS, Markdown, Git, Linux, öppna standarder och egen serverdrift fortfarande spelar roll.

Publicera först där du äger innehållet. Dela sedan vidare till plattformarna.

Det kallas ibland POSSE: Publish Own Site, Syndicate Elsewhere. Du skriver originalet på din egen sida. Sedan delar du länken till Facebook, LinkedIn, Mastodon, mejl eller andra kanaler. Då blir plattformarna trafikkanaler, inte fängelser.

Så undviker man att låsa in sig

Ha en egen domän. Det är din digitala adress. En domän är mycket friare än en profil på en plattform.

Skriv viktiga saker på en egen webbplats först. Sociala medier kan få sammanfattningen, diskussionen och spridningen, men originalet bör ligga hos dig.

Använd öppna format: Markdown, HTML, CSV, JSON, PNG, JPG och PDF när det passar. Undvik att allt bara finns i proprietära appar där export är krångligt.

Ha egna backups. Inte bara “det ligger i molnet”, utan riktiga kopior du själv kan flytta.

Använd RSS där det går. RSS är underskattat. Det låter människor följa webbplatser utan att en algoritm sitter emellan.

Bygg e-postlistor eller nyhetsbrev om du har publik. E-post är fortfarande ett av de mest öppna och flyttbara systemen vi har.

Testa federerade system som bygger på öppna protokoll. ActivityPub, som används i delar av Fediverse som Mastodon, är en W3C-standard för decentraliserade sociala nätverk. Poängen är att olika servrar kan prata med varandra, ungefär som e-post gör mellan olika leverantörer.

Undvik app-only-tänk. Om något bara fungerar i en app, på en plattform, med ett konto och utan riktig export, då bör man vara försiktig.

Bygg små egna verktyg. Det behöver inte vara stort. En egen statistikpanel, egen karta, egen blogg, eget bildgalleri eller egen länksamling är digital självständighet i praktiken.

Det handlar inte om att få säga vad som helst utan ansvar

Ett öppet internet betyder inte att hot, bedrägerier, övergrepp eller trakasserier ska få härja fritt. Samhällen behöver regler. Plattformar behöver moderering. Barn behöver skydd.

Men frågan är vem som får makten, hur transparent makten är, och om människor har alternativ.

Det är skillnad på ett internet där olagligt innehåll hanteras med tydliga regler, insyn och möjlighet att överklaga — och ett internet där några få företag eller myndigheter kan göra människor osynliga utan rimlig förklaring.

Det är också skillnad på skydd och total identifiering. EU arbetar till exempel med åldersverifiering för att skydda barn online, och beskriver lösningar som ska vara användarvänliga och integritetsskyddande. Samtidigt är det rimligt att vara vaksam, eftersom ålderskontroller och ID-system kan bli känsliga grindar om de byggs fel eller sprids till fler delar av nätet.

Den öppna webben behöver byggare, inte bara debattörer

Det går att klaga på Big Tech. Det går att skriva om censur, algoritmer och kontroll. Men det viktigaste är kanske att bygga alternativ i liten skala.

• En lokal hemsida.
• En egen karta.
• En föreningssida.
• Ett öppet arkiv.
• En RSS-feed.
• En självhostad tjänst.
• En plats där människor kan hitta information utan att först passera Facebooks eller Googles filter.

Det är så man håller internet öppet i praktiken.

Inte genom att vänta på att någon annan ska rädda webben, utan genom att själv skapa små fria noder. Varje egen webbplats är en liten motståndshandling mot inlåsningen. Varje öppen länk är en påminnelse om hur internet var tänkt att fungera.

Slutsats

Ja, det fria och öppna internet är under attack. Men attacken ser inte alltid ut som förbud och censur. Den ser ofta ut som bekvämlighet, centralisering, beroende, algoritmisk styrning, appbutiker, inloggningskrav, åldersgrindar, stängda format och plattformar som gör sig själva till hela internet.

Det viktigaste man kan göra är därför inte att lämna nätet, utan att äga sin plats på det.

• Ha en egen domän.
• Publicera på egna villkor.
• Använd öppna format.
• Bygg med öppna verktyg.
• Sprid via plattformar, men låt dem inte äga ditt innehåll.
• Se sociala medier som affischer på stan — inte som ditt hem.

För det öppna internet överlever bara om människor fortsätter att använda det, länka till det, bygga på det och försvara det. Inte som nostalgi, utan som infrastruktur för frihet.