Jag trodde att jag höll på att lära mig Linux
Den senaste tiden har jag börjat inse en sak. Jag har länge tänkt på mig själv som någon som fortfarande håller på att lära sig Linux, någon som testar, läser, felsöker och försöker förstå lite mer för varje gång något går sönder. Men någonstans längs vägen förändrades det. Linux slutade vara något jag försökte lära mig och blev istället verktyget jag använder för att få saker gjorda.
Min väg in i Linux har egentligen aldrig följt någon kursplan. Jag har inte satt mig ner och bestämt att jag först ska lära mig filsystemet, sedan nätverk, därefter Bash och till sist serverdrift. Det har nästan alltid börjat med ett problem. Något fungerar inte, jag vill göra något som systemet inte gör från början, ett program beter sig konstigt eller en server behöver konfigureras. Då börjar jag gräva. Det blir ett kommando, sedan ett till. Jag läser dokumentation, testar, förstör något ibland, backar tillbaka och försöker igen. Till slut fungerar det, och sedan kommer nästa problem. Det är ungefär så jag har lärt mig Linux.
På min vanliga dator kör jag Artix Linux och Fluxbox. Det är inte ett system som försöker bestämma särskilt mycket åt mig, och det passar mig bra. Under den senaste tiden har jag bland annat bytt mellan XLibre och Xorg, testat Wayland och Labwc, fått flera skärmar att hamna där jag vill, löst ljudproblem med PipeWire och byggt vidare på mina egna script och kortkommandon. Firefox körs på mitt sätt, Fluxbox startar saker på mitt sätt och skärmarna placeras på mitt sätt. Små script gör sådant som jag annars hade behövt klicka mig fram till. Någonstans där händer något. Datorn känns inte längre som en färdig produkt som någon annan har bestämt hur jag ska använda, utan mer som en arbetsbänk jag själv bygger upp.
Den kanske största förändringen är ändå att Linux inte längre bara är operativsystemet framför mig. Det finns också på servern. Där kör jag webbserver, Docker, VPN-routing, filöverföring, lagring och olika tjänster. Jag har arbetat med Apache-loggar, FTP över TLS, WireGuard, Docker-nätverk, brandväggsregler, filrättigheter och kerneluppdateringar. Det låter kanske som en lista med tekniska ord, men det intressanta för mig är inte själva tekniken. Det intressanta är känslan när man förstår varför något inte fungerar.
En FTP-användare kommer inte åt en mapp. Varför? Är det FTP-konfigurationen, Unix-rättigheterna, gruppen eller kanske en katalog högre upp i sökvägen? Då börjar man plocka isär problemet. När det till slut fungerar kommer den där lilla känslan: bingo. Det är just den processen jag gillar. Inte bara att få fram ett kommando som fungerar, utan att förstå vad som faktiskt var fel.
Samtidigt har mycket av det jag gör med Linux börjat kopplas ihop med andra saker i mitt liv. Jag bygger och sköter webbplatser, arbetar med Hemse-kartan och hemsegotland.se och hjälper till med digitala lösningar för verksamheter och projekt på Hemse. Jag bygger statistik, QR-lösningar, formulär och små verktyg. Där någonstans blir tekniken mycket mer intressant, för då är det inte längre ett labbprojekt. Någon använder det. Någon hittar en plats på kartan, någon hittar ett evenemang, någon använder en QR-kod eller besöker webbplatsen. Det är nog där jag trivs bäst med teknik: när den faktiskt gör något.
Jag har också funderat en del på min egen kunskapsnivå. Det är väldigt lätt inom Linuxvärlden att alltid hitta någon som kan mer. Någon kompilerar hela sitt system i Gentoo, någon skriver kernelkod och någon kan nätverksprotokoll på en nivå jag inte ens är i närheten av. Jämför man sig med dem kan man alltid känna sig som nybörjare. Men det är kanske fel sätt att mäta kunskap på.
Jag kan idag sätta mig framför ett Linuxsystem och känna mig hemma. Jag kan arbeta i terminalen, jag förstår filsystemet, kan felsöka nätverk, konfigurera en webbserver, skriva Bash-script, arbeta med Docker, läsa loggar och förstå rättigheter, processer och tjänster. Framför allt har jag lärt mig att inte få panik när något går sönder. Det går nästan alltid att börja dra i en tråd någonstans och arbeta sig framåt därifrån.
Den senaste tiden har jag också tittat en del på Gentoo. Det lockar mig, framför allt möjligheten att kontrollera väldigt mycket själv, kompilera program och förstå ännu mer av vad som faktiskt finns under huven. Men samtidigt finns det en annan sida av det hela: jag vill få saker gjorda. Om jag använder flera timmar till att kompilera ett system är det flera timmar jag inte använder till att bygga en webbplats, skriva ett script, förbättra Hemse-kartan eller lösa något konkret.
Artix har därför blivit en ganska bra kompromiss för mig. Det är tillräckligt avskalat för att jag ska kunna gräva och förstå vad som händer, men samtidigt tillräckligt praktiskt för att datorn fortfarande ska vara ett verktyg. Jag behöver inte välja mellan att förstå Linux och att faktiskt använda det.
Tidigare kanske jag hade tänkt att nästa nivå inom Linux betydde att installera en svårare distribution. Jag tror inte riktigt det längre. Nästa nivå för mig är nog något annat: Git, källkod, att själv bygga program, förstå hur paket skapas, skriva bättre Bash, lära mig mer Python och gå djupare i nätverk. Kanske göra någon liten patch till ett program någon gång. Inte för att samla tekniska meriter, utan därför att jag tycker om att förstå hur saker fungerar och därför att den kunskapen förr eller senare brukar kunna användas till något.
Det kanske viktigaste jag fått med mig efter alla de här åren är egentligen inte ett visst kommando eller en viss distribution. Det är tryggheten i att kunna ge mig på något jag inte kan. Jag behöver inte veta lösningen från början. Jag behöver bara kunna börja undersöka problemet, förstå lite mer för varje steg och fortsätta tills jag hittar en väg framåt. Den känslan har vuxit fram långsamt, nästan utan att jag själv märkt det.
Och kanske är det också därför tekniken blivit mer användbar för mig med tiden. Kunskapen stannar inte längre vid datorn. Den hamnar i webbplatser, servrar, kartor, statistik och små lösningar som används utanför min egen skärm. Då blir Linux inte ett mål i sig, utan en del av något större.
När jag tittar tillbaka på den senaste tiden är det kanske den största förändringen. Jag känner mig allt mindre som någon som bara använder Linux. Jag bygger min miljö, jag bygger servern, jag bygger script, jag bygger webbplatser och jag bygger små lösningar runt problem jag stöter på.
Ganska ofta börjar det på exakt samma sätt: något fungerar inte, jag blir nyfiken, jag börjar gräva och några timmar senare har jag lärt mig något jag inte kunde innan. Något fungerar som inte fungerade tidigare.
Det är nog egentligen min Linuxresa i en enda mening
Min väg in i Linux har egentligen aldrig följt någon kursplan. Jag har inte satt mig ner och bestämt att jag först ska lära mig filsystemet, sedan nätverk, därefter Bash och till sist serverdrift. Det har nästan alltid börjat med ett problem. Något fungerar inte, jag vill göra något som systemet inte gör från början, ett program beter sig konstigt eller en server behöver konfigureras. Då börjar jag gräva. Det blir ett kommando, sedan ett till. Jag läser dokumentation, testar, förstör något ibland, backar tillbaka och försöker igen. Till slut fungerar det, och sedan kommer nästa problem. Det är ungefär så jag har lärt mig Linux.
På min vanliga dator kör jag Artix Linux och Fluxbox. Det är inte ett system som försöker bestämma särskilt mycket åt mig, och det passar mig bra. Under den senaste tiden har jag bland annat bytt mellan XLibre och Xorg, testat Wayland och Labwc, fått flera skärmar att hamna där jag vill, löst ljudproblem med PipeWire och byggt vidare på mina egna script och kortkommandon. Firefox körs på mitt sätt, Fluxbox startar saker på mitt sätt och skärmarna placeras på mitt sätt. Små script gör sådant som jag annars hade behövt klicka mig fram till. Någonstans där händer något. Datorn känns inte längre som en färdig produkt som någon annan har bestämt hur jag ska använda, utan mer som en arbetsbänk jag själv bygger upp.
Den kanske största förändringen är ändå att Linux inte längre bara är operativsystemet framför mig. Det finns också på servern. Där kör jag webbserver, Docker, VPN-routing, filöverföring, lagring och olika tjänster. Jag har arbetat med Apache-loggar, FTP över TLS, WireGuard, Docker-nätverk, brandväggsregler, filrättigheter och kerneluppdateringar. Det låter kanske som en lista med tekniska ord, men det intressanta för mig är inte själva tekniken. Det intressanta är känslan när man förstår varför något inte fungerar.
En FTP-användare kommer inte åt en mapp. Varför? Är det FTP-konfigurationen, Unix-rättigheterna, gruppen eller kanske en katalog högre upp i sökvägen? Då börjar man plocka isär problemet. När det till slut fungerar kommer den där lilla känslan: bingo. Det är just den processen jag gillar. Inte bara att få fram ett kommando som fungerar, utan att förstå vad som faktiskt var fel.
Samtidigt har mycket av det jag gör med Linux börjat kopplas ihop med andra saker i mitt liv. Jag bygger och sköter webbplatser, arbetar med Hemse-kartan och hemsegotland.se och hjälper till med digitala lösningar för verksamheter och projekt på Hemse. Jag bygger statistik, QR-lösningar, formulär och små verktyg. Där någonstans blir tekniken mycket mer intressant, för då är det inte längre ett labbprojekt. Någon använder det. Någon hittar en plats på kartan, någon hittar ett evenemang, någon använder en QR-kod eller besöker webbplatsen. Det är nog där jag trivs bäst med teknik: när den faktiskt gör något.
Jag har också funderat en del på min egen kunskapsnivå. Det är väldigt lätt inom Linuxvärlden att alltid hitta någon som kan mer. Någon kompilerar hela sitt system i Gentoo, någon skriver kernelkod och någon kan nätverksprotokoll på en nivå jag inte ens är i närheten av. Jämför man sig med dem kan man alltid känna sig som nybörjare. Men det är kanske fel sätt att mäta kunskap på.
Jag kan idag sätta mig framför ett Linuxsystem och känna mig hemma. Jag kan arbeta i terminalen, jag förstår filsystemet, kan felsöka nätverk, konfigurera en webbserver, skriva Bash-script, arbeta med Docker, läsa loggar och förstå rättigheter, processer och tjänster. Framför allt har jag lärt mig att inte få panik när något går sönder. Det går nästan alltid att börja dra i en tråd någonstans och arbeta sig framåt därifrån.
Den senaste tiden har jag också tittat en del på Gentoo. Det lockar mig, framför allt möjligheten att kontrollera väldigt mycket själv, kompilera program och förstå ännu mer av vad som faktiskt finns under huven. Men samtidigt finns det en annan sida av det hela: jag vill få saker gjorda. Om jag använder flera timmar till att kompilera ett system är det flera timmar jag inte använder till att bygga en webbplats, skriva ett script, förbättra Hemse-kartan eller lösa något konkret.
Artix har därför blivit en ganska bra kompromiss för mig. Det är tillräckligt avskalat för att jag ska kunna gräva och förstå vad som händer, men samtidigt tillräckligt praktiskt för att datorn fortfarande ska vara ett verktyg. Jag behöver inte välja mellan att förstå Linux och att faktiskt använda det.
Tidigare kanske jag hade tänkt att nästa nivå inom Linux betydde att installera en svårare distribution. Jag tror inte riktigt det längre. Nästa nivå för mig är nog något annat: Git, källkod, att själv bygga program, förstå hur paket skapas, skriva bättre Bash, lära mig mer Python och gå djupare i nätverk. Kanske göra någon liten patch till ett program någon gång. Inte för att samla tekniska meriter, utan därför att jag tycker om att förstå hur saker fungerar och därför att den kunskapen förr eller senare brukar kunna användas till något.
Det kanske viktigaste jag fått med mig efter alla de här åren är egentligen inte ett visst kommando eller en viss distribution. Det är tryggheten i att kunna ge mig på något jag inte kan. Jag behöver inte veta lösningen från början. Jag behöver bara kunna börja undersöka problemet, förstå lite mer för varje steg och fortsätta tills jag hittar en väg framåt. Den känslan har vuxit fram långsamt, nästan utan att jag själv märkt det.
Och kanske är det också därför tekniken blivit mer användbar för mig med tiden. Kunskapen stannar inte längre vid datorn. Den hamnar i webbplatser, servrar, kartor, statistik och små lösningar som används utanför min egen skärm. Då blir Linux inte ett mål i sig, utan en del av något större.
När jag tittar tillbaka på den senaste tiden är det kanske den största förändringen. Jag känner mig allt mindre som någon som bara använder Linux. Jag bygger min miljö, jag bygger servern, jag bygger script, jag bygger webbplatser och jag bygger små lösningar runt problem jag stöter på.
Ganska ofta börjar det på exakt samma sätt: något fungerar inte, jag blir nyfiken, jag börjar gräva och några timmar senare har jag lärt mig något jag inte kunde innan. Något fungerar som inte fungerade tidigare.
Det är nog egentligen min Linuxresa i en enda mening
Skapad: 2026-09-06 13:12:43
Gillningar: 0
Kommentarer:
Sofia
Det var en lång mening😅
2026-09-06 13:23:58
