En kväll om året händer något märkligt i Gimo. Plötsligt fylls Bruksgatan av figurer som inte riktigt går att placera: jättemasker, hembyggda ekipage, humor, mystik – och en publik som står tätt längs gatan för att se vad som avslöjas.

Vad är Knutmasso?

Knutmasso är en maskerad- och karnevalstradition som hör ihop med tjugondag Knut (13 januari) – dagen då julen traditionellt “dansats ut”. I Uppland har den här utklädningstraditionen utvecklats till en riktig gatufestival, och i Gimo är den starkt förknippad med en kväll då människor “går i gatan” på den gamla Bruksgatan.

Exakt hur allt började är lite av en gåta, men Knutmasso beskrivs ofta som en tradition med lång historia och ett tydligt mått av mystik – vilket nästan känns helt rätt, med tanke på att så mycket handlar om att inte bli igenkänd.

Paraden: hemliga masker, lag och publikens röster

Det som gör Knutmasso speciellt är inte bara att folk klär ut sig – utan hur de gör det. Förberedelserna kan pågå i månader, och det finns en poäng i att hålla sin maskering hemlig ända tills det är dags att visa upp allt.

Under kvällen rör sig ekipagen och de utklädda längs Bruksgatan, och många år är det tusentals besökare som samlas för att titta. Ibland pratas det om att det kan komma upp emot tiotusen personer beroende på väder och veckodag.

På Knutmasso-föreningens egen beskrivning lyfts också tävlingskänslan: flera “gäng” eller lag visar sina fantasifulla masker (traditionellt ofta byggda i papier-maché, även om materialvalen förändrats över tid). Publiken kan rösta på sin favorit, och laget med flest röster utses till vinnare.

Mer än bara en parad

Knutmasso är inte en enda sak – det är snarare en hel kvälls stämning. Förr handlade Knutfirande ofta om att julen städades ut, och på vissa håll var det vanligt att man gick runt och knackade dörr utklädd. I Gimo finns spår av den idén kvar i berättelserna om utklädda som rör sig i samhället redan tidigare på dagen.

Men i dag är det framför allt gatukarnevalen som står i centrum: humoristiska och ibland lokalt förankrade teman, blinkningar till aktuella händelser, musik, skratt – och den där känslan av att “allt kan hända” när vem som helst kan gömma sig bakom en mask.

Exempel på teman: när Gimo skojar med sig självt (och världen)

På Knutmasso-sajten går det att bläddra bland bilder år för år, och det säger något viktigt: traditionen lever genom att den förändras. Ett år kan vinnarna hylla “vardagshjältar”, ett annat år kan det dyka upp helt oväntade figurer och lokala referenser som bara “klickar” för den som känner platsen.

2025 nämns till exempel vinnaren “Vägens hjältar”, och i samma bildurval syns flera olika grupper med egna idéer och uttryck – ett tydligt tecken på att Knutmasso är en kreativ plats där både hantverk, humor och gemenskap får ta plats.

Vill du uppleva Knutmasso på plats?

• Datum: Knutmasso i Gimo brukar kopplas till 13 januari (tjugondag Knut).
• Plats: Bruksgatan i Gimo är själva “scenen” för kvällen.
• Tips: Klä dig varmt – det här är en vinterfest, ofta i mörker, med massor av folk.
• Extra: Knutmasso-sajten tipsar också om museum/utställningar kopplade till traditionen.

Varför traditionen fastnar

Det finns något väldigt svenskt – och samtidigt ganska universellt – i Knutmasso: mitt i vintern får man en kväll där reglerna vänds upp och ner. Man får vara någon annan, bygga något stort, skratta åt det som hänt under året, och mötas ute på gatan.

Och kanske är det just därför Knutmasso fortsätter att locka: det är hantverk och kreativitet, men också en social kod. Masken döljer, men den gör också att fler vågar delta. Resultatet blir en folkfest som är både mystisk och märkligt varm.

Bilder på maskerad gubbarna!

När man säger “dalahäst” tänker många på en röd häst med krusigt mönster. Men i Nusnäs, strax utanför Mora, är dalahästen inte bara en symbol – det är ett levande hantverk som fortfarande görs steg för steg, i trä, färg och handarbete.

Det finns något nästan magiskt med att se en dalahäst “bli till”. Först är det bara en planka, en kontur, ett ämne. Sedan händer det som bara händer i verkstäder där tradition har fått stanna kvar: täljkniven tar över, färgen kommer på, mönstret växer fram – och till slut står den där: blank, varm, och med ett uttryck som känns både enkelt och självklart.

Nusnäs – byn där dalahästen är vardag

Nusnäs brukar beskrivas som centrum för dalahästtillverkningen i Sverige. Längs Edåkersvägen ligger snickerierna, och just här har tillverkningen blivit både kulturarv och en stor besöksupplevelse. Grannas A. Olsson Hemslöjd startade sin verksamhet på 1920-talet och har i dag blivit ett av de namn som ofta nämns när man pratar om “den äkta dalahästen”.

Träet: varför furan spelar huvudrollen

Dalahästarna tillverkas i furu, och det är inte vilken fura som helst. För att hästen ska bli hållbar, fin i ytan och bra att måla på vill man ha virke som vuxit långsamt – med tätare årsringar. I mindre storlekar vill man helst ha kvistfritt trä, medan större hästar ibland byggs upp av flera delar som limmas ihop.

Historiskt började man med spillvirke, men när efterfrågan växte blev det mer planerat: stockar sågades till bitar, klövs och höggs grovt. Med tiden tog bandsågen över mycket av det tunga förarbetet, men själva “känslan” i hästen – formen och uttrycket – sitter fortfarande i händerna.

Hantverk på fler ställen än du tror

En detalj som många missar är att dalahästen inte alltid “föds färdig” på en och samma plats. En del av arbetet sker i verkstaden, men ett klassiskt upplägg är också att utsågade hästämnen körs ut till slöjdare/täljare som arbetar hemma. Det gör att traditionen lever i fler hem än man först anar – och att hantverket förblir mänskligt, inte bara mekaniskt.

Nio steg: från planka till färdig dalahäst

Om man förenklar tillverkningen hos Grannas kan man tänka den som en tydlig kedja. Varje steg har sin funktion, och varje steg påverkar slutresultatet. Här är en lättöverskådlig version av processen:

1. Förbered träet. Plankan riktas och planhyvlas så att ytan blir jämn och stabil.
2. Markera hästens form. Konturen stämplas eller ritas med mall (beroende på storlek).
3. Såga ut konturen. Först grovt efter linjen – nu börjar hästen synas.
4. Forma kroppen. En andra sågning (mycket på fri hand) formar huvud, ben, mage – träbiten kallas ofta “ämne” i det här läget.
5. Täljning. Nu kommer kniven in på allvar. Kanter rundas, proportioner “sätts”, och hästen får sin personlighet.
6. Grundfärg. Hästen doppas i grundfärg så att den får en jämn bas.
7. Spackling och puts. Små ojämnheter, kvistar eller sprickor tas om hand och slipas för att skapa en fin yta.
8. Slutgrundning. Ytan jämnas till ytterligare – viktigt för att mönstret ska “sitta” snyggt.
9. Krusning + lack. Dekoren målas (traditionellt med oljefärg) och när den torkat skyddas allt med klarlack för finish och hållbarhet.

Krusningen – mönstret som gör hästen levande

Det är lätt att tro att dalahästens mönster bara är “lite pynt”, men krusningen är själva signaturen. Den är släkt med den dalainspirerade dekorationsmålningen (kurbits), och den kräver både öga och rytm. Det fina är att små variationer alltid smyger sig in – en linje som får lite annan sväng, en färg som hamnar någon nyans åt ett håll. Det är där hästen går från produkt till personlighet.

Mer miljötänk i en klassisk produkt

Dalahästen är i grunden en hållbar idé: trä, hantverk, och en pryl som ofta sparas länge (ibland går den till och med i arv). Samtidigt har färg och lack historiskt varit den “tunga” delen ur miljösynpunkt. Därför är det intressant att Grannas beskriver ett långsiktigt arbete där man successivt minskat lösningsmedel och gått över till mer vattenburna system.

Vill du se tillverkningen på plats?

Att se processen i verkligheten ger en helt annan respekt för detaljerna. Hos Grannas kan man (beroende på säsong och dag) ofta se delar av arbetet, och det finns även upplägg för guidade besök för grupper.

• Plats: Nusnäs (Mora), vid Edåkersvägen.
• Utställning: Det finns en permanent utställning som går att ta del av på området.
• Guidade turer: Grupper kan kunna boka guidning vissa vardagar (förhandsbokning brukar krävas).
• Tips: Öppettider och vad som är “igång” i produktionen kan variera – kolla alltid aktuell info innan du åker.

Varför det här fortfarande spelar roll

I en tid där mycket massproduceras och tappar sin historia, är dalahästen nästan motsatsen: en symbol som blev stor just för att den kommer ur verkligt arbete, lokalt kunnande och en tradition som har fått fortsätta utvecklas utan att försvinna. När du håller i en dalahäst håller du inte bara i en souvenir – du håller i en liten bit av Dalarna.

Här hittar du bilder från fabriken

Vissa evenemang är inte stora för att de syns överallt på nätet – utan för att de känns stora på plats. Jordbruksdagen i Österbybruk är precis en sådan dag: en blandning av maskinhistoria, hantverk, doften av olja/ved och den där gemenskapen som bara uppstår när folk faktiskt möts i verkligheten.

Österbybruk – en perfekt kuliss för en jordbruksdag

Österbybruk är en bruksidyll i norra Roslagen, känd för sin välbevarade bruksmiljö och starka historia. Det är ett ställe där man redan från första promenaden känner att det finns lager av berättelser i husen, vägarna och landskapet runt omkring.

Just därför passar en jordbruksdag extra bra här. Det blir inte bara “utställning av maskiner” – det blir en dag där äldre teknik och lokalt vardagsliv får ta plats i en miljö som redan är full av kultur och tradition.

Jordbruksdagen – vad som sticker ut

fokus låg på veterantraktorer, äldre fordon och maskiner som gärna får vara både praktiska och charmigt “mekaniska”.

Känslan på området: En öppen yta där folk strosar mellan fordonen, pratar med utställare och stannar till vid detaljerna – allt från lack och plåtar till smarta gamla konstruktioner som fortfarande fungerar.

På en jordbruksdag som den här är det ofta detaljerna som blir minnena: en traktor med en liten infoskylt, en gammal brandbil som putsas upp inför publik, eller en maskin som ser ut att höra hemma på ett museum men ändå används som om den aldrig gjort något annat.

Var brukar Jordbruksdagen vara någonstans?

“Jordbruksdagen i Österbybruk” är ett lokalt förankrat arrangemang i själva Österbybruk – och det tyder på en plats med gott om utrymme för utställningar, maskiner och besökare “gårds-/föreningsyta” än en trång innergård).

Mitt tips om du vill pricka in nästa tillfälle är att hålla koll på kanaler som brukar samla lokala evenemang: besöks- och evenemangssidor för Österbybruk, samt lokala Facebook-sidor/grupper där den här typen av arrangemang ofta annonseras.

Så gör du dagen extra bra

• Kom i tid om du vill hinna se allt i lugn och ro.
• Prata med utställarna – det är ofta där de bästa berättelserna finns.
• Titta på helheten: Österbybruk är en dagsutflykt i sig, så passa på att gå en sväng i bruksmiljön.
• Ta med kamera om du gillar detaljer: skyltar, instrumentpaneler, slitna handtag, gamla reglage.

Avslutning

Jordbruksdagen i Österbybruk känns som en sådan där “riktig” dag: jordnära, nyfiken, familjevänlig och full av saker som både låter och lever. Oavsett om du är nördigt intresserad av veterantraktorer eller bara vill uppleva en levande bygdedag, är det här typen av evenemang som gör sommaren roligare.

Här hittar du bilder om utställningen

En plats där Upplands brukshistoria inte bara berättas – den ekar.

Det finns besöksmål som är fina, och så finns det besöksmål som är som en tidsmaskin. Vallonsmedjan i Österbybruk hör till den senare sorten: ett stycke svensk industrihistoria som står kvar med en sällsynt helhet – byggnader, miljö och berättelser som gör att man nästan kan se gnistorna framför sig.

En unik smedja – med rötter långt bak i tiden

På platsen i Österbybruk har man smitt järn sedan 1500-talet, och under 1620-talet kom de första vallonerna hit med metoder som skulle förändra svensk järnhantering. Det är här vallonsmidet blir mer än ett begrepp i en bok: det blir en konkret, fysisk plats.

Vallonsmidet byggde på ett arbetssätt med två separata härdar – smältarhärd och räckarhärd – för att framställa stångjärn av mycket hög kvalitet. Resultatet blev ett järn som fick rykte om sig att vara eftertraktat långt bortom brukets egna dammar och skogar.

Vattnet, hammaren och rytmen

Smedjan ligger vid dammens utlopp och kopplas till den klassiska “vatthammaren” – en teknik där kraften från vatten drev arbetet. Österbybruks vallonsmedja har anor från 1600-talet och fick sin slutgiltiga utformning under 1700-talet. När man står intill byggnaden är det lätt att förstå varför bruksorter ofta byggdes som små samhällen kring produktionen: allt hänger ihop.

Så upplever du Vallonsmedjan som besökare

Under visningar brukar man få följa historien om hur smederna från Vallonien kom att utveckla smideskonsten och hur arbetslivet såg ut, både i teknik och villkor. I upplägget ingår ofta även ett avslut med ett besök i en smedbostad från 1700-talet, som ger en tydligare bild av vardagen bakom hantverket.

Tips: Österbybruk är ett sådant ställe där man lätt gör en heldag. Utöver smedjan finns herrgårdsmiljö, park och andra besöksmål i närheten – och hela bruksmiljön är i sig en upplevelse att promenera i.

Viktigt att känna till just nu

En sak som kan påverka upplevelsen är om smedjan körs med demonstrationer eller inte. Enligt information som publicerats av verksamheten kopplad till Vallonsmedjan anges att smedjan tyvärr inte kan köras förrän tidigast 2027. Det betyder inte att platsen tappar sin tyngd – men det är smart att kolla aktuellt läge innan du åker, särskilt om du hoppas få se hantverket “på riktigt”.

Små detaljer som gör stort intryck

• Miljön runt dammen – vattnet är inte bara vackert, det är en del av berättelsen.
• Byggnadens uttryck – en brukssmedja ser annorlunda ut när den är byggd för ett helt system, inte bara en verkstad.
• Kontrasten mellan herrgård och smedja – två världar som behövde varandra.

Varför Vallonsmedjan är värd ett besök

Det som gör Vallonsmedjan i Österbybruk så speciell är kombinationen av autenticitet och sammanhang: du är inte i ett “museum som försöker se gammalt ut” – du är på en plats som faktiskt bär sin historia i väggar, mark och vattenflöden. Och även om du inte kan allt om järn, härdar och hammare när du kommer, så åker du nästan garanterat därifrån med en tydligare känsla för hur mycket av Sveriges utveckling som bokstavligen smiddes fram i sådana här rum.

Bilder och videos hittar du här!

Bergshanteringen i Dannemora-trakten är gammal, och ett av de tidigaste säkra dokumenten om malmbrytning kopplas till år 1481. Under 1700-talet var Dannemora den största gruvan i Sverige och malmen var eftertraktad tack vare sin höga kvalitet.

En viktig detalj är själva malmen: den beskrivs som järnrik och ovanligt “ren” i bemärkelsen låg i oönskade ämnen – något som bidrog till att järnet fick mycket hög kvalitet. Under 1700-talet ska ett trettiotal bruk ha fått sin malm härifrån, vilket säger en del om vilken motor gruvan var för hela regionen.

Den dokumenterade brytningen sträcker sig från 1400-tal fram till 2015, och modern tid har också bjudit på både återstarter och tvära kast. Gruvan återinvigdes 2012, men verksamheten gick i konkurs 2015 – samtidigt som intresset för en ny framtid för området levt vidare.

Storrymningen – ett hål i marken som känns overkligt

Om Dannemora har en “wow-punkt” så är det Storrymningen. Det är ett djupt, öppet gruvhål som du kan uppleva från en utsiktspaviljong vid kanten. Djupet anges till omkring 140 meter – och själva känslan när man tittar ner går knappt att översätta till text.

Storrymningen är dessutom känt för att vara ett av världens största handbrutna dagbrott. Tidiga metoder var brutala: berget upphettades och kyldes hastigt (så kallad tillmakning), innan krutsprängning började införas på 1700-talet och dynamiten senare förändrade allt.

Gruvlaven och industrilandskapet

Det är inte bara schakten som är sevärda. Vid Dannemora finns också den stora gruvlaven och delar av anläggningarna runtomkring bevarade som kulturmiljö. Länsstyrelsen beskriver området som ett byggnadsminne där bland annat gruvlaven, sovrings- och anrikningsverk, gruvstuga och transportband ingår.

Och det är lätt att fastna i detaljerna: från tidig uppfordring för hand, till ox- och hästvandringar, och senare lavtorn som gick från trä till betong när 1900-talets teknik tog över.

Så kan du uppleva Dannemora idag

Dannemora är inte bara “en historisk plats att titta på” – det är också ett besöksmål där du kan gå guidade turer i gruvområdet under sommarsäsong. Enligt Österbybruks herrgård tittar man bland annat ner i Storrymningen, får berättelser om det tuffa arbetet och besöker även ett gruvmuseum med utrustning från olika tider.

I samma sammanhang dyker också ett klassiskt uttryck upp: Född i Dannemora dömd till döden – en påminnelse om hur riskfyllt gruvarbetet kunde vara.

För den som gillar geologi (och snygga stenar) finns Mineralmuseet precis vid Storrymningen. Där lyfts mineraler, bergarter och fossiler fram, och museet kopplas ofta till guidade visningar. Östhammars kommun listar dessutom säsongsöppet och aktiviteter kopplade till Dannemora Geologiska Sällskap.

Vill du ha en mer fysisk upplevelse finns även aktörer som erbjuder äventyrsturer, där man (med utrustning och guide) tar sig ner i gruvmiljö via en “via ferrata”-liknande upplägg, och som uppges ta runt tre timmar. (Det här är en typ av aktivitet där det är extra värt att läsa igenom kraven innan man bokar.)

Dannemora, vallonbruken och exporten

Dannemora hänger tätt ihop med bruksorterna runtomkring – inte minst Österbybruk och den vallonbrukspräglade järnhanteringen i regionen. Besöksinformation om mineralmuseet lyfter också hur malmen och stångjärnet från trakten gick på export, framför allt till England, och blev en viktig del av Sveriges ekonomiska utveckling under flera århundraden.

Snabba tips för ett bra besök

• Ta bra skor – gruvområden är ofta ojämna även när det är lättgånget.
• Boka i förväg om du vill vara säker på att få plats på guidning.
• Kombinera med Österbybruk för en hel dags brukshistoria.
• Kolla säsongstider för mineralmuseet och aktiviteter (de varierar över året).

Dannemora gruva är en sån plats där man både får historia, natur och det där märkliga perspektivet på tid: hur många generationer som faktiskt har levt, arbetat och slitit i samma berg – långt innan det blev ett besöksmål. Om du gillar industrihistoria eller dramatiska miljöer: lägg Dannemora på listan.

Bilder från gruvområdet - Och smedjan i Österbubruk!