Den senaste tiden har jag börjat inse en sak. Jag har länge tänkt på mig själv som någon som fortfarande håller på att lära sig Linux, någon som testar, läser, felsöker och försöker förstå lite mer för varje gång något går sönder. Men någonstans längs vägen förändrades det. Linux slutade vara något jag försökte lära mig och blev istället verktyget jag använder för att få saker gjorda.

Min väg in i Linux har egentligen aldrig följt någon kursplan. Jag har inte satt mig ner och bestämt att jag först ska lära mig filsystemet, sedan nätverk, därefter Bash och till sist serverdrift. Det har nästan alltid börjat med ett problem. Något fungerar inte, jag vill göra något som systemet inte gör från början, ett program beter sig konstigt eller en server behöver konfigureras. Då börjar jag gräva. Det blir ett kommando, sedan ett till. Jag läser dokumentation, testar, förstör något ibland, backar tillbaka och försöker igen. Till slut fungerar det, och sedan kommer nästa problem. Det är ungefär så jag har lärt mig Linux.

På min vanliga dator kör jag Artix Linux och Fluxbox. Det är inte ett system som försöker bestämma särskilt mycket åt mig, och det passar mig bra. Under den senaste tiden har jag bland annat bytt mellan XLibre och Xorg, testat Wayland och Labwc, fått flera skärmar att hamna där jag vill, löst ljudproblem med PipeWire och byggt vidare på mina egna script och kortkommandon. Firefox körs på mitt sätt, Fluxbox startar saker på mitt sätt och skärmarna placeras på mitt sätt. Små script gör sådant som jag annars hade behövt klicka mig fram till. Någonstans där händer något. Datorn känns inte längre som en färdig produkt som någon annan har bestämt hur jag ska använda, utan mer som en arbetsbänk jag själv bygger upp.

Den kanske största förändringen är ändå att Linux inte längre bara är operativsystemet framför mig. Det finns också på servern. Där kör jag webbserver, Docker, VPN-routing, filöverföring, lagring och olika tjänster. Jag har arbetat med Apache-loggar, FTP över TLS, WireGuard, Docker-nätverk, brandväggsregler, filrättigheter och kerneluppdateringar. Det låter kanske som en lista med tekniska ord, men det intressanta för mig är inte själva tekniken. Det intressanta är känslan när man förstår varför något inte fungerar.

En FTP-användare kommer inte åt en mapp. Varför? Är det FTP-konfigurationen, Unix-rättigheterna, gruppen eller kanske en katalog högre upp i sökvägen? Då börjar man plocka isär problemet. När det till slut fungerar kommer den där lilla känslan: bingo. Det är just den processen jag gillar. Inte bara att få fram ett kommando som fungerar, utan att förstå vad som faktiskt var fel.

Samtidigt har mycket av det jag gör med Linux börjat kopplas ihop med andra saker i mitt liv. Jag bygger och sköter webbplatser, arbetar med Hemse-kartan och hemsegotland.se och hjälper till med digitala lösningar för verksamheter och projekt på Hemse. Jag bygger statistik, QR-lösningar, formulär och små verktyg. Där någonstans blir tekniken mycket mer intressant, för då är det inte längre ett labbprojekt. Någon använder det. Någon hittar en plats på kartan, någon hittar ett evenemang, någon använder en QR-kod eller besöker webbplatsen. Det är nog där jag trivs bäst med teknik: när den faktiskt gör något.

Jag har också funderat en del på min egen kunskapsnivå. Det är väldigt lätt inom Linuxvärlden att alltid hitta någon som kan mer. Någon kompilerar hela sitt system i Gentoo, någon skriver kernelkod och någon kan nätverksprotokoll på en nivå jag inte ens är i närheten av. Jämför man sig med dem kan man alltid känna sig som nybörjare. Men det är kanske fel sätt att mäta kunskap på.

Jag kan idag sätta mig framför ett Linuxsystem och känna mig hemma. Jag kan arbeta i terminalen, jag förstår filsystemet, kan felsöka nätverk, konfigurera en webbserver, skriva Bash-script, arbeta med Docker, läsa loggar och förstå rättigheter, processer och tjänster. Framför allt har jag lärt mig att inte få panik när något går sönder. Det går nästan alltid att börja dra i en tråd någonstans och arbeta sig framåt därifrån.

Den senaste tiden har jag också tittat en del på Gentoo. Det lockar mig, framför allt möjligheten att kontrollera väldigt mycket själv, kompilera program och förstå ännu mer av vad som faktiskt finns under huven. Men samtidigt finns det en annan sida av det hela: jag vill få saker gjorda. Om jag använder flera timmar till att kompilera ett system är det flera timmar jag inte använder till att bygga en webbplats, skriva ett script, förbättra Hemse-kartan eller lösa något konkret.

Artix har därför blivit en ganska bra kompromiss för mig. Det är tillräckligt avskalat för att jag ska kunna gräva och förstå vad som händer, men samtidigt tillräckligt praktiskt för att datorn fortfarande ska vara ett verktyg. Jag behöver inte välja mellan att förstå Linux och att faktiskt använda det.

Tidigare kanske jag hade tänkt att nästa nivå inom Linux betydde att installera en svårare distribution. Jag tror inte riktigt det längre. Nästa nivå för mig är nog något annat: Git, källkod, att själv bygga program, förstå hur paket skapas, skriva bättre Bash, lära mig mer Python och gå djupare i nätverk. Kanske göra någon liten patch till ett program någon gång. Inte för att samla tekniska meriter, utan därför att jag tycker om att förstå hur saker fungerar och därför att den kunskapen förr eller senare brukar kunna användas till något.

Det kanske viktigaste jag fått med mig efter alla de här åren är egentligen inte ett visst kommando eller en viss distribution. Det är tryggheten i att kunna ge mig på något jag inte kan. Jag behöver inte veta lösningen från början. Jag behöver bara kunna börja undersöka problemet, förstå lite mer för varje steg och fortsätta tills jag hittar en väg framåt. Den känslan har vuxit fram långsamt, nästan utan att jag själv märkt det.

Och kanske är det också därför tekniken blivit mer användbar för mig med tiden. Kunskapen stannar inte längre vid datorn. Den hamnar i webbplatser, servrar, kartor, statistik och små lösningar som används utanför min egen skärm. Då blir Linux inte ett mål i sig, utan en del av något större.

När jag tittar tillbaka på den senaste tiden är det kanske den största förändringen. Jag känner mig allt mindre som någon som bara använder Linux. Jag bygger min miljö, jag bygger servern, jag bygger script, jag bygger webbplatser och jag bygger små lösningar runt problem jag stöter på.

Ganska ofta börjar det på exakt samma sätt: något fungerar inte, jag blir nyfiken, jag börjar gräva och några timmar senare har jag lärt mig något jag inte kunde innan. Något fungerar som inte fungerade tidigare.

Det är nog egentligen min Linuxresa i en enda mening

Efter många år med Linux har jag nu tagit ännu ett steg i min resa. Jag kör numera Artix Linux som mitt huvudsakliga system, tillsammans med XLibre och Fluxbox.

Installationen tog ungefär fem timmar från början tills jag hade ett fungerande skrivbord och kunde använda datorn på riktigt. Det låter kanske som en lång tid, men för mig var det inte bara en installation. Det var också ett sätt att bygga systemet från grunden och välja hur de olika delarna skulle fungera.

Det som förvånade mig mest var hur smidigt bytet faktiskt gick.

Vad är Artix Linux?

Artix Linux är nära besläktat med Arch Linux, men med en viktig skillnad: Artix använder inte systemd.

Systemd är den del som i många moderna Linuxdistributioner ansvarar för att starta systemet, hantera tjänster och hålla ordning på olika processer i bakgrunden.

Artix använder i stället andra init-system, exempelvis runit, OpenRC, s6 eller dinit.

Det innebär inte att Artix saknar systemtjänster. Skillnaden är hur tjänsterna startas, övervakas och administreras.

För en vanlig användare behöver detta kanske inte märkas särskilt mycket. För den som gillar att förstå sitt system innebär det däremot att man får se Linux från ett lite annat håll.

Varför ville jag lämna systemd?

För mig har systemd med tiden vuxit från att vara ett init-system till att bli ett allt större och mer omfattande lager i Linux. Det hanterar inte längre bara uppstart och tjänster, utan är inblandat i allt fler delar av operativsystemet.

Jag upplevde till slut att det hade blivit ett monster. När så många grundläggande funktioner samlas i samma system blir det svårare att se exakt vad som händer, vilka komponenter som är beroende av varandra och vilken information som behandlas i bakgrunden.

Jag är också skeptisk till den bredare utvecklingen där identitet, användarkonton, åldersverifiering och olika former av datainsamling får en allt större plats i våra digitala system.

Det betyder inte att jag kan slå fast att systemd i sig spionerar på mig. Däremot känner jag inte att jag har tillräcklig insyn för att blint lita på ett så stort och centralt system. När en komponent blir inblandad i nästan allt blir det också svårare för användaren att förstå dess gränser.

För mig handlar bytet därför både om teknik och integritet. Jag vill ha mindre komponenter med tydliga uppgifter, färre onödiga beroenden och bättre möjlighet att förstå vad som faktiskt körs på min dator.

Artix ger mig möjlighet att välja en annan väg. I stället för att låta ett enda stort system hantera allt kan jag använda enklare delar som har tydligare och mer avgränsade uppgifter.

Det passar bättre med hur jag vill att mitt Linuxsystem ska vara uppbyggt.

Fluxbox gjorde steget enklare

Att byta till Artix kändes förmodligen enklare för mig eftersom jag redan använder Fluxbox.

Fluxbox är en liten och resurssnål fönsterhanterare där man själv bygger upp mycket av sin arbetsmiljö. Jag har redan egna menyer, kortkommandon, Bash-script och speciallösningar som är anpassade efter hur jag använder datorn.

Jag är därför van vid att inte få allting färdigpaketerat.

Jag använder inte Linux för att få ett system som ser ut och fungerar exakt som alla andras. Jag vill kunna bygga en miljö som passar mitt sätt att arbeta.

Artix och Fluxbox passar väldigt bra ihop ur det perspektivet.

Installationen tog ungefär fem timmar

Installationen var inte helt problemfri, men den var heller inte så dramatisk som man ibland kan tro när man läser om system utan systemd.

Jag installerade ett ganska avskalat system och byggde sedan vidare med bland annat:

• XLibre
• Fluxbox
• NetworkManager
• Thunar
• Firefox
• Thunderbird
• VLC
• Egna Bash- och Python-script

Vad fungerade inte direkt?

Det mesta av min vanliga programvara fungerade precis som tidigare.

De tydligaste undantagen var några program som förväntade sig att systemd skulle finnas installerat.

Proton Mail Bridge var ett exempel. Programmet hade beroenden till bibliotek som normalt kommer från systemd. Det gick inte att lösa, men det visar samtidigt att vissa Linuxprogram byggs med antagandet att nästan alla använder samma grundsystem.

Även ett kalkylatorprogram fanns inte i app hanteraren som har hand om alla program som man kan installera

Min lösning blev betydligt enklare än programmet jag försökte ersätta. Eftersom Python ändå finns installerat kan jag starta en interaktiv kalkylator direkt från terminalen:

exec python -i -c 'from math import *'

Därefter kan jag exempelvis skriva:

82+12, pi*4 och så vidare

Det är ett ganska bra exempel på hur jag vill använda mitt system.

I stället för att installera ännu ett stort program använder jag ett verktyg som redan finns och löser uppgiften med en enkel rad.

Mer ansvar, men också mer kontroll

Att köra Artix innebär att man ibland behöver tänka lite mer själv.

Instruktioner på nätet utgår ofta från systemd och innehåller kommandon som:

systemctl enable tjänst systemctl start tjänst

De kommandona fungerar inte på Artix. Man behöver i stället använda kommandona för det init-system man har valt.

Det innebär att guider ibland behöver översättas till den egna miljön.

Samtidigt är det just detta som gör Artix intressant för mig. Jag behöver förstå vad en instruktion faktiskt försöker göra, i stället för att bara kopiera kommandot.

• Vilken tjänst ska startas?
• När ska den startas?
• Vilken användare ska köra den?
• Vilka andra delar är tjänsten beroende av?

Det gör att jag får en tydligare bild av hur hela systemet hänger ihop.

>

Jag använder inte Artix för att göra Linux svårt

Det finns ibland en föreställning om att användare väljer avancerade Linuxdistributioner för att visa hur tekniska de är.

För mig handlar det inte om att göra datorn så svår som möjligt.

Ett bra system ska fortfarande vara praktiskt. Jag vill kunna surfa, skriva, programmera, hantera webbplatser, redigera filer, se film och sköta mitt vanliga arbete utan onödigt krångel.

Skillnaden är att jag gärna lägger lite extra tid på att bygga en bra grund.

När den grunden väl fungerar får jag ett system som är anpassat efter mina behov och som jag själv förstår.

Är Artix snabbare?

Artix känns lätt och snabbt på min dator, men det är svårt att säga hur mycket som beror på själva distributionen.

Jag använder redan Fluxbox och en ganska minimalistisk uppsättning program. Det gör stor skillnad jämfört med en komplett skrivbordsmiljö med många tjänster och funktioner i bakgrunden.

Den största vinsten är därför inte någon magisk prestandaökning.

Vinsten är kontrollen.

Jag vet bättre vilka delar som körs och varför de finns där.

Är Artix något för alla?

Nej, förmodligen inte.

Den som vill installera Linux och aldrig behöva fundera över tjänster, konfigurationsfiler eller terminalkommandon får troligen en enklare start med exempelvis Linux Mint.

Artix passar bättre för den som redan är lite bekväm med Linux och tycker att själva problemlösningen är en del av upplevelsen.

Man behöver också acceptera att vissa guider inte kan följas ordagrant och att en del program utgår från att systemd finns.

Men man behöver inte vara någon Linuxguru.

Det viktigaste är att vara nyfiken, våga läsa felmeddelanden och ta ett problem i taget.

Ett naturligt nästa steg

När jag först började använda Linux handlade det mycket om att få ett alternativ till Windows.

Med tiden har det blivit något större.

Linux har lärt mig hur operativsystem, nätverk, program och tjänster faktiskt fungerar. Det har också förändrat hur jag ser på teknik. Jag vill inte bara använda färdiga lösningar. Jag vill förstå dem, förändra dem och ibland bygga egna.

Steget till Artix känns därför ganska naturligt.

Fluxbox lärde mig att bygga mitt eget skrivbord. Bash lärde mig att automatisera uppgifter. Arch lärde mig att sätta ihop ett system från mindre delar.

Artix lär mig nu att ifrågasätta ännu en del som jag tidigare tog för given.

Slutsats

Flytten till Artix blev betydligt smidigare än jag hade väntat mig.

Några program protesterade. Vissa saker behövde konfigureras på nya sätt. Jag fick också läsa på mer om tjänster, D-Bus, notifieringar och hur olika delar av systemet startas.

Men efter ungefär fem timmars installation hade jag ett fungerande system.

Efter ytterligare några justeringar var nästan hela min vanliga arbetsmiljö tillbaka.

Jag använder inte Artix för att vara annorlunda eller för att göra Linux svårare. Jag använder det för att få större kontroll, lära mig mer och bygga ett system som fungerar på mina villkor.

Och än så länge är min största fråga inte varför jag bytte. Det är varför jag inte gjorde det tidigare.

Idag är det exakt ett år sedan jag flyttade till Hemse.

När jag tänker tillbaka på det känns det nästan lite overkligt. På ett år har Hemse gått från att vara en ny plats för mig, till att bli en plats där jag känner mig hemma, engagerad och på riktigt delaktig.

När jag flyttade hit visste jag inte riktigt vad det skulle bli av allt. Man kommer till en ny plats, försöker hitta sin väg och undrar lite var man själv passar in. Men steg för steg har Hemse öppnat sig. Genom studierna, Folkan, Hemsegården, kartan, föreningslivet och alla människor jag mött har jag fått nya sammanhang att växa i.

Det har hänt väldigt mycket under det här året.

Jag har pluggat, lärt mig massor och fått nya erfarenheter. Tiden på Folkan har också betytt mycket. Det har inte bara handlat om studier, utan också om människor. Jag har träffat nya personer, fått nya samtal, nya perspektiv och känt att jag har vuxit både som människa och i mitt sätt att ta plats.

Jag har också varit skyddsombud och fått vara med och driva frågor som faktiskt spelar roll. Det har lärt mig mycket om ansvar, gemenskap och hur viktigt det är att människor har det bra omkring sig. Det är en erfarenhet jag är glad att jag tog på mig, även om det ibland också har krävt en del.

Samtidigt har jag fått vara med i fler lokala sammanhang. Bland annat på Hemsegården, där jag även är biomaskinist. Det kanske låter som en liten sak, men för mig betyder det mycket. Det är ännu ett sätt att vara delaktig i det som händer här, bakom kulisserna, där människor möts genom film, kultur och gemenskap.

Samtidigt började jag lära känna Hemse mer och mer.

Det började som så mycket annat i mitt liv gör: med nyfikenhet, teknik och en vilja att förstå platsen jag befinner mig på. Jag ville hitta, upptäcka och lära känna Hemse. Men ganska snabbt märkte jag att det inte bara var jag som behövde bättre koll på vad som fanns här.

Ur det föddes Hemse-kartan.

Det som först var en idé och ett digitalt projekt har vuxit till något mycket större än jag hade kunnat föreställa mig. Hemse-kartan har blivit ett sätt att samla platser, företag, föreningar, service, aktiviteter och små guldkorn på ett och samma ställe.

Men för mig har den också blivit något mer personligt: en dörröppnare.

Genom kartan har jag fått kontakt med företagare, föreningsmänniskor, eldsjälar och personer som driver platser och verksamheter här på Hemse. Människor jag kanske aldrig hade pratat med annars har hört av sig, sagt hej, kommit med tips, bett om att få vara med eller bara gett beröm.

Det betyder mer än man kanske tror.

För mig handlar Hemse-kartan inte bara om kod, GPS-punkter och webbteknik. Den handlar om att göra något verkligt användbart. Något som faktiskt kan hjälpa människor att hitta, upptäcka och se Hemse med lite nya ögon.

Under året har jag också fått vara med i sammanhang som gjort att Hemse känns ännu mer levande för mig. Knutpunkt Hemse, Hemsegården, marknadsgruppen, evenemang, biografen, Folkan, studierna och alla möten med människor längs vägen.

Det är nog det som har varit den största förändringen.

Jag flyttade hit som nyinflyttad. Ett år senare känner jag att jag inte bara bor här, utan faktiskt är en liten del av något större.

Det här året har lärt mig att en plats inte bara blir hemma för att man bor där. Den blir hemma när man börjar bry sig, bidra och känna att man får vara en del av den.

Hemse har gett mig mycket. Nya kontakter, nya idéer, nya sammanhang, kunskap, ansvar och massor av energi. Samtidigt har jag fått möjlighet att bidra med det jag kan: webb, Linux, öppen källkod, kartor, digitala lösningar och en ganska envis vilja att bygga saker som gör nytta.

Och det är nog precis där jag trivs bäst.

Mellan tekniken och människorna.

När jag ser tillbaka på det här första året känner jag framför allt tacksamhet. Tacksamhet över alla som har tagit emot mig, alla som har uppmuntrat, tipsat, delat, använt kartan, pratat med mig, lärt mig saker eller bara sagt några vänliga ord på vägen.

Det har hänt mycket på ett år.

Jag har pluggat. Jag har lärt mig. Jag har engagerat mig. Jag har varit skyddsombud. Jag har stått bakom filmvisningar som biomaskinist. Jag har byggt. Jag har vågat ta kontakt. Jag har blivit mer synlig. Och kanske viktigast av allt: jag har börjat känna mig hemma.

Och ändå känns det som att det här bara är början.

Tack Hemse för det första året.
Nu bygger vi vidare.

Det fria och öppna internet är under press. Inte på ett enkelt sätt där någon drar ur sladden, utan mer som när en öppen landsväg långsamt byggs om till köpcentrum, betalvägar och bevakade entréer. Man kan fortfarande röra sig, skriva, läsa och publicera — men allt oftare sker det på någon annans villkor.

Det öppna internet byggde från början på en ganska radikal idé: du kunde ha en egen domän, en egen server, egna filer, egna länkar och ändå vara en del av samma nät som alla andra. En hemsida kunde länka till en annan hemsida. RSS kunde läsa flera källor. E-post kunde skickas mellan olika leverantörer. Webben var inte perfekt, men den var byggd på protokoll snarare än plattformar.

Det som händer nu är att internet blir mer centraliserat. Mycket av samtalet går genom några få stora flöden: Facebook, Instagram, TikTok, X, YouTube, Google, Apple, Microsoft, Amazon och liknande. EU beskriver flera av dessa som digitala “gatekeepers” i Digital Markets Act, alltså aktörer som kontrollerar centrala vägar in till marknaden: sök, appbutiker, sociala nätverk, meddelandetjänster och operativsystem.

Det betyder inte att allt dessa företag gör är ont. Problemet är maktkoncentrationen. När ett fåtal plattformar styr synlighet, betalning, inloggning, annonsering, appdistribution och rekommendationer, då kan de i praktiken avgöra vad som får fart och vad som försvinner i tystnad.

Attacken kommer från flera håll

Den första kraften är plattformarnas affärsmodell. De tjänar ofta pengar på uppmärksamhet. Det som engagerar premieras: konflikt, ilska, rädsla, skvaller, snabba känslor. Då blir flödet inte en neutral lista över vad människor har sagt, utan en optimerad maskin som bestämmer vad som ska få dig att stanna kvar.

EU:s Digital Services Act försöker delvis svara på detta genom krav på större transparens kring rekommendationssystem och möjlighet att välja bort personanpassade flöden hos mycket stora plattformar.

Den andra kraften är privat regelmakt. Plattformar måste moderera olagligt och skadligt innehåll, men när nästan all offentlig diskussion sker inne hos privata företag får deras användarvillkor enorm betydelse. EFF beskriver just detta: människors beroende av privata tjänster för att kunna tala online har vuxit, och plattformars modereringsbeslut påverkar yttrandefriheten globalt.

Den tredje kraften är statlig kontroll och reglering. En del regler har goda syften: skydda barn, stoppa bedrägerier, bekämpa övergrepp, minska desinformation och ställa krav på jättarna. Men även välmenande regler kan skapa ny kontroll om de leder till ID-krav, ålderskontroller, svagare anonymitet eller krav som bara stora företag har råd att följa.

Freedom House rapporterade 2025 att den globala internetfriheten hade minskat för femtonde året i rad.

Den fjärde kraften är inlåsning. Du bygger följare på en plattform, men äger inte relationen. Du har bilder i ett moln, men inte alltid enkel export. Du skriver inlägg, men länkarna fungerar bara så länge plattformen vill. Du kommunicerar i appar där mottagaren måste ha samma app. Du kan bli avstängd, nedprioriterad eller osynlig utan att någon förklarar ordentligt varför.

Det är här det öppna internetet blir hotat: inte bara genom censur, utan genom bekvämlighet.

Den farligaste buren är den bekväma buren

Det öppna internet förlorar inte bara för att någon förbjuder det. Det förlorar för att människor väljer enklare vägar.

• Det är lättare att lägga allt på Facebook än att ha en egen webbplats.
• Det är lättare att posta på Instagram än att bygga ett eget galleri.
• Det är lättare att ha allt i Google Drive än att tänka på filstruktur och backup.
• Det är lättare att låta algoritmen hitta publiken än att själv bygga en kanal.

Men priset är att du hyr din digitala existens.

Det du bygger kan bli stort, men det är inte helt ditt. Dina följare är inte riktigt dina följare. Dina inlägg är inte riktigt dina arkiv. Din räckvidd är inte riktigt din räckvidd. Allt ligger bakom någon annans knapp.

Man behöver inte lämna plattformarna — men man ska inte bo i dem

Lösningen är inte att bli digital eremit. Plattformar kan vara bra megafoner. Facebookgrupper, LinkedIn, Instagram och liknande kan vara väldigt användbara för att nå människor.

Men de ska vara utposter, inte hemmet.

Hemmet bör vara något du kontrollerar: en egen domän, en egen webbplats, egna filer, en egen e-postlista, egna backups och öppna format. Det är exakt därför projekt som egna hemsidor, lokala kartor, RSS, Markdown, Git, Linux, öppna standarder och egen serverdrift fortfarande spelar roll.

Publicera först där du äger innehållet. Dela sedan vidare till plattformarna.

Det kallas ibland POSSE: Publish Own Site, Syndicate Elsewhere. Du skriver originalet på din egen sida. Sedan delar du länken till Facebook, LinkedIn, Mastodon, mejl eller andra kanaler. Då blir plattformarna trafikkanaler, inte fängelser.

Så undviker man att låsa in sig

Ha en egen domän. Det är din digitala adress. En domän är mycket friare än en profil på en plattform.

Skriv viktiga saker på en egen webbplats först. Sociala medier kan få sammanfattningen, diskussionen och spridningen, men originalet bör ligga hos dig.

Använd öppna format: Markdown, HTML, CSV, JSON, PNG, JPG och PDF när det passar. Undvik att allt bara finns i proprietära appar där export är krångligt.

Ha egna backups. Inte bara “det ligger i molnet”, utan riktiga kopior du själv kan flytta.

Använd RSS där det går. RSS är underskattat. Det låter människor följa webbplatser utan att en algoritm sitter emellan.

Bygg e-postlistor eller nyhetsbrev om du har publik. E-post är fortfarande ett av de mest öppna och flyttbara systemen vi har.

Testa federerade system som bygger på öppna protokoll. ActivityPub, som används i delar av Fediverse som Mastodon, är en W3C-standard för decentraliserade sociala nätverk. Poängen är att olika servrar kan prata med varandra, ungefär som e-post gör mellan olika leverantörer.

Undvik app-only-tänk. Om något bara fungerar i en app, på en plattform, med ett konto och utan riktig export, då bör man vara försiktig.

Bygg små egna verktyg. Det behöver inte vara stort. En egen statistikpanel, egen karta, egen blogg, eget bildgalleri eller egen länksamling är digital självständighet i praktiken.

Det handlar inte om att få säga vad som helst utan ansvar

Ett öppet internet betyder inte att hot, bedrägerier, övergrepp eller trakasserier ska få härja fritt. Samhällen behöver regler. Plattformar behöver moderering. Barn behöver skydd.

Men frågan är vem som får makten, hur transparent makten är, och om människor har alternativ.

Det är skillnad på ett internet där olagligt innehåll hanteras med tydliga regler, insyn och möjlighet att överklaga — och ett internet där några få företag eller myndigheter kan göra människor osynliga utan rimlig förklaring.

Det är också skillnad på skydd och total identifiering. EU arbetar till exempel med åldersverifiering för att skydda barn online, och beskriver lösningar som ska vara användarvänliga och integritetsskyddande. Samtidigt är det rimligt att vara vaksam, eftersom ålderskontroller och ID-system kan bli känsliga grindar om de byggs fel eller sprids till fler delar av nätet.

Den öppna webben behöver byggare, inte bara debattörer

Det går att klaga på Big Tech. Det går att skriva om censur, algoritmer och kontroll. Men det viktigaste är kanske att bygga alternativ i liten skala.

• En lokal hemsida.
• En egen karta.
• En föreningssida.
• Ett öppet arkiv.
• En RSS-feed.
• En självhostad tjänst.
• En plats där människor kan hitta information utan att först passera Facebooks eller Googles filter.

Det är så man håller internet öppet i praktiken.

Inte genom att vänta på att någon annan ska rädda webben, utan genom att själv skapa små fria noder. Varje egen webbplats är en liten motståndshandling mot inlåsningen. Varje öppen länk är en påminnelse om hur internet var tänkt att fungera.

Slutsats

Ja, det fria och öppna internet är under attack. Men attacken ser inte alltid ut som förbud och censur. Den ser ofta ut som bekvämlighet, centralisering, beroende, algoritmisk styrning, appbutiker, inloggningskrav, åldersgrindar, stängda format och plattformar som gör sig själva till hela internet.

Det viktigaste man kan göra är därför inte att lämna nätet, utan att äga sin plats på det.

• Ha en egen domän.
• Publicera på egna villkor.
• Använd öppna format.
• Bygg med öppna verktyg.
• Sprid via plattformar, men låt dem inte äga ditt innehåll.
• Se sociala medier som affischer på stan — inte som ditt hem.

För det öppna internet överlever bara om människor fortsätter att använda det, länka till det, bygga på det och försvara det. Inte som nostalgi, utan som infrastruktur för frihet.

Jag har byggt en egen digital karta över Hemse där tanken är att samla viktiga, användbara och intressanta platser på ett enkelt och överskådligt sätt.

Målet är att det ska bli lättare att hitta runt i Hemse, både för oss som bor här, för nyinflyttade, för besökare, turister och för andra som kanske inte känner till samhället så väl.

På kartan kan man hitta olika platser som kan vara bra att känna till, till exempel service, mötesplatser, butiker, verksamheter, matställen, föreningar, sevärdheter, loppisar, tillfälliga aktiviteter och andra viktiga eller intressanta punkter i Hemse.

Hemse-kartan är inte bara en vanlig karta med nålar. Den har byggts ut till en lokal digital guide där varje plats kan få synas mer tydligt. Platser kan visas med ikon, bild, kategori, kort beskrivning, adress, öppettider eller tidinfo, tillgänglighet, länkar och annan information.

Det finns också en kortvy där platser kan visas som ett slags digitalt skyltfönster. Där kan man bläddra bland platser som kort med bild, namn, kategori och kort information. Det gör det lättare att upptäcka vad som finns i Hemse även om man inte vill klicka runt direkt på själva kartan.

Man kan söka efter platser i hela Hemse-kartan, även om man just då tittar på en viss vy. Det betyder att man kan stå i en kategori eller ett område, men ändå söka fram en plats någon annanstans i kartan. När man väljer en plats kan kartan zooma in på den, och den markerade platsen syns tydligare med en markerande effekt.

Varje plats kan även ha en egen sida. På den sidan kan platsen visas upp mer ordentligt med större bild, kort beskrivning, längre information om platsen, adress, öppettider eller tidinfo, tillgänglighet, länkar, vägbeskrivning och en liten karta. Tomma informationsrutor visas inte, så sidan blir ren och tydlig och visar bara sådant som faktiskt är ifyllt.

Tanken med de egna platssidorna är att företag, föreningar, verksamheter och andra platser ska kunna synas bättre än i en enkel lista. En plats kan få en egen länk som går att dela, till exempel på Facebook eller via en QR-kod. På så sätt kan Hemse-kartan också fungera som ett lokalt skyltfönster där fler kan upptäcka vad som finns i samhället.

Det går även att tipsa om nya platser eller förbättringar. Om någon driver en verksamhet, ordnar en loppis, har en återkommande aktivitet, känner till en plats som borde finnas med, eller tycker att något saknas, går det att höra av sig så att kartan kan fyllas på och förbättras över tid.

Det här är fortfarande en levande lokal resurs som kan växa fram steg för steg. Fler platser kan läggas till efter hand, information kan rättas till och nya funktioner kan byggas vidare beroende på vad Hemsebor, besökare, företag och föreningar har nytta av.

Hemse-kartan är inte tänkt att ersätta andra tjänster, utan snarare vara en lokal och enkel vägvisare för Hemse. En karta gjord med lokal känsla, där det viktiga är att människor lättare ska kunna hitta rätt, upptäcka mer av samhället och se vad som faktiskt finns här.

Hemse har mycket att erbjuda, både för den som bor här och för den som bara är på besök. Ibland behövs det bara ett enkelt verktyg för att göra allt detta lite mer synligt.

Målet är enkelt: att göra Hemse mer synligt, mer tillgängligt och lättare att upptäcka.

Till Hemse kartan

Var ute med Folkan på Gotlands dagen och svängde förbi Närshamn och deras fiske läger och tog lite fler bilder som du hittar här!

Jag har inte alltid varit den jag är idag.

Min väg genom livet har inte varit rak. Den har gått genom ensamhet, utanförskap, felsteg, missbruk och perioder där jag inte riktigt visste vart jag hörde hemma. Det fanns år där mycket handlade om att överleva mer än att leva. Jag stod ofta vid sidan av, både socialt och i samhället, och bar på en känsla av att inte riktigt passa in.

Det är inte något jag skriver för att fastna i det gamla, eller för att bli definierad av det. Men det är en del av min historia. Och utan den delen går det inte heller riktigt att förstå vad det betyder för mig att stå där jag står idag.

Runt år 2000 började något förändras. Inte över en natt, inte enkelt och inte utan bakslag. Men någonstans där kom en vändpunkt. Jag hade fått nog av destruktiviteten. Jag saknade tillhörighet, riktiga sammanhang och människor omkring mig. Vägen tillbaka blev lång och brant, mycket brantare än många kanske kan förstå. Men jag började ta små steg. Ett i taget.

Datorer hade funnits med som ett ljus redan tidigare i livet. Jag minns hur en barndomskompis och hans dataintresserade familj öppnade dörren till datorernas värld för mig. Windows 3.11, nyfikenheten, känslan av att det fanns något där inne som gick att förstå, påverka och bygga vidare på. När jag senare fick min första egna dator började något växa på riktigt.

Min första stora digitala stolthet var min egen hemsida. Den började enkelt med HTML, men ledde vidare till PHP, forum, kod, open source och till slut Linux. Jag började krypa in i systemen, förstå hur saker hängde ihop och upptäcka att jag kunde skapa något själv. Inte bara använda färdiga lösningar, utan bygga egna.

Där det tidigare fanns kaos började jag skapa ordning.
Där det tidigare fanns flykt började jag bygga.
Där det en gång fanns droger, finns idag Linux, kod och skapande.

För mig är Linux inte bara ett operativsystem. Det är frihet, kontroll och möjlighet. Det är känslan av att datorn ska arbeta åt mig, inte tvärtom. Med kod, skript, databaser, hemsidor och egna verktyg kan jag forma tekniken efter verkliga behov. Jag kan automatisera, förbättra, lösa problem och göra saker lite enklare — både för mig själv och för andra.

Men den stora förändringen handlar inte bara om teknik.

Hemse har betytt väldigt mycket för mig. När jag kom in i sammanhang på Folkan, bland annat genom rollen som elevskyddsombud, började jag se på mig själv på ett nytt sätt. Jag fick kontakt med människor, föreningar och lokala krafter som faktiskt drog in mig, lyfte upp mig och gav mig en chans. Genom möten, engagemang och lokala projekt började jag känna att jag inte bara stod bredvid längre.

Jag hade något att bidra med.

Det ledde vidare till Knutpunkt Hemse, Hemsgården, Hemsegotland, biografen, föreningsliv, hemsidor, enkäter, kalenderlösningar, gallerier och digitala verktyg. Projekt som kanske kan se tekniska ut på ytan, men som för mig betyder mycket mer än kod. De handlar om tillhörighet. Om att vara behövd. Om att få använda det jag kan till något som gör nytta där jag bor.

Jag har byggt mycket de senaste åren. Egna PHP- och SQL-lösningar, kalendrar, kontaktformulär, gallerier, portaler, statistik, automatiseringar och små system som faktiskt används. Varje liten funktion som börjar fungera blir mer än bara teknik. Det blir ett bevis på att jag kan. Att jag klarar av att tänka ut något, bygga det, felsöka det och få det att leva i verkligheten.

Det är svårt att förklara hur stort det känns när man kommer från ett liv där mycket tidigare handlade om att tappa kontrollen.

Nu bygger jag kontroll på ett positivt sätt.

Jag har också fått hjälp längs vägen. Av människor, sammanhang, teknik — och faktiskt även av AI. För mig har AI inte bara varit ett verktyg för kod. Det har också blivit ett slags bollplank, en spegel och ett sätt att formulera sådant jag länge känt men inte riktigt haft ord för. Genom samtal och reflektion har jag börjat se mig själv från en annan vinkel. Inte bara som någon med ett svårt förflutet, utan som någon som bygger, bidrar och skapar mening idag.

Det betyder mycket.

Jag är fortfarande på väg. Jag är inte färdig, och livet är inte plötsligt enkelt bara för att jag hittat en riktning. Men skillnaden är enorm. Förr kände jag ofta att jag stod utanför. Idag börjar jag känna att jag hör hemma någonstans. Jag har ett namn, ett ansikte och en plats i sammanhang där människor faktiskt ser mig.

Min resa handlar inte om att bli perfekt. Den handlar om att bygga sig tillbaka.

Från ensamhet till gemenskap.
Från kaos till kod.
Från överlevnad till skapande.
Från att stå utanför till att bidra.

Och kanske är det just där jag står nu: mitt i en ny fas av livet. En fas där jag vågar ta mer plats, skapa mer, synas mer och fortsätta bygga — både digitalt och mänskligt.

Jag har varit med om mycket.
Backen upp har varit otroligt brant.
Men jag står här nu.
Och det är jag stolt över.

Jag var med och anordnade en EPA träff tillsammans med Leader gute, Företags-föreningen i Hemse och Knutpunkt Hemse samt tillsammans med Sudrets EPA ungdomar som fixade en träffen i Hemse som blev lyckat det kom många och ingen tycks vara negativ över dunket!