Jag tänkte att jag skulle smyga in i Hemse. Vara lite anonym, känna mig för, lära mig var saker ligger, hitta bästa vägen till affären och bussen. Det gick sådär. Plötsligt satt jag i möten, startade hemsidor och diskuterade både busstation, kulturhus och framtidsplaner.
För mig började mycket med Folkan här i Hemse och att jag aktiverade mig i deras verksamhet. Jag
gick med i kursrådet och blev deltagarskyddsombud på skolan. Det var där jag började se möjligheterna i att skapa idéer, sociala möten och faktiskt träffa andra människor mer än jag gjort tidigare. Små saker som ett möte, en fikapaus eller ett samtal i korridoren gjorde att dagarna började se annorlunda ut.
Det var inte förrän jag gick på ett projektmöte med Leader Gute om miljö och transporter – av alla saker – som jag verkligen fick mersmak. Efter det första mötet kom det ett mejl om fler saker som hände runt Hemse. Bland annat Knutpunkt Hemse. Där fick jag upp ögonen för alla andra föreningar och företag samt alla människor som engagerar sig i Hemse, och vilken kraft det finns hos dem som driver orten lite i skymundan.
Jag hamnade också i marknadsgruppen och fick hjälpa till på Hemse torgdag, rodda med det mesta och träffa Hemseborna på riktigt nära håll. För någon som mest varit “han vid datorn” var det en rätt stor omställning att stå mitt bland bord, tält, kablar, scenprogram och folk som vill prata om allt möjligt – och det var där jag insåg att jag inte bara tittade på Hemse utifrån längre, utan var en del av ett “vi”.
Jag har mest bott runt Visby, och en stor del av mitt vuxna liv har jag också bott i Burgsvik – trots att jag egentligen är född här ute i Rone och hade mina första uppväxtår i Fardhem. Nu har jag bott i Hemse i ungefär fyra månader och vill engagera mig mer utanför min lägenhet. Jag har varit väldigt mycket inomhus, framför datorn, och lärt mig massor om IT och hur olika system byggs upp. Det har varit min värld länge: terminaler, servrar, kod, nätverk. Jag trodde länge att mitt engagemang skulle stanna där, bakom skärmen.
När jag kom in i allt fler föreningar och sociala sammanhang började jag också möta drivna personer som gav mig chansen att använda min tekniska kunskap till något nyttigt. Jag har fått jobba med bland annat
hemsegotland.se, och framöver kommer jag att vara mer inblandad i
Hemsegårdens hemsida. Det känns väldigt roligt att få bidra med det jag kan, och att mina timmar framför skärmen faktiskt går att översätta till något som fler här har nytta av. För mig är det ett sätt att både vara nörd och samhällsengagerad på samma gång.
Utöver det är jag med i Sudrets kamratstödjare när jag hinner, och det lutar åt att jag snart hjälper till ännu mer på Hemsegården – både med ombyggnad och filmvisning. Det blir som att alla delar hänger ihop: det sociala, det digitala, kulturen och platsen vi faktiskt bor på. För mig som varit mycket ensam med mina projekt betyder det mycket att få göra saker tillsammans med andra.
En av sakerna jag fastnade i ganska tidigt var busstationen. Inte för att jag har någon hemlig passion för busskurer, utan för allt som händer runt omkring: väntan, små samtal, stress, regn, mörker, någon som fryser, någon som bara vill hem. Idén om en enkät föddes ur något väldigt enkelt: “Undrar vad folk egentligen tänker om den här platsen?” På ett sätt blev busstationen en symbol för Hemse för mig – en plats där vägar möts, men där det också går att stanna upp och göra det lite bättre.
Och Hemse svarade. Det kom in synpunkter om allt från uppvärmd vänthall och toalett, till bättre belysning, fler sittplatser och lite mer trivsel. Det jag fastnade mest för var inte en speciell åsikt – utan engagemanget. Att så många orkade tycka till, formulera sig och hoppas på förändring. Att människor bryr sig om en plats där många “bara passerar”. Det säger något om vilken omsorg det finns här, även om den inte alltid syns vid första ögonkastet.
För mig har allt det här gjort att jag fortfarande har blicken lite utifrån, samtidigt som jag mer och mer känner mig inifrån. Jag kan fortfarande reagera på sådant som någon som bott här länge knappt lägger märke till: hur busstationen känns en mörk vinterkväll, hur viktigt det är med en öppen dörr, hur mycket det betyder att någon säger “det här kan vi fixa”.
Det finns en särskild sorts trygghet i mindre orter där folk faktiskt ser varandra. Ibland kan det kännas ovant när människor vet vem man är långt innan man själv har koll på alla andra. Men det är också en sorts omsorg. När någon hälsar på affären, kommenterar något jag lagt ut om Hemse, eller frågar hur det gått med ett av mina projekt – då märks det att jag inte längre bara är “ny”.
Vi vet inte exakt hur Hemse kommer att se ut om tio år. Men kanske har vi en mer ombonad busstation, fler digitala verktyg, nya mötesplatser och projekt vi inte ens hunnit kläcka ännu. Men jag vet en sak: det verkar inte saknas idéer här. Och det känns fint att få vara en liten del av allt det.
Och även om min plan att smyga in i Hemse misslyckades ganska rejält, så är jag rätt glad för det. För någonstans mellan Folkan, ett Leader-möte, en torgdag, en enkät och några hemsidor hände det: jag slutade bara bo i Hemse – och började vara en del av Hemse.
//
Hans Palmgren
